Svensk vård lider av ett systemfel

K riserna i den svenska hälso- och sjukvården är ingen hemlighet. Brist på vårdpersonal och vårdplatser, konstant växande vårdköer samt ojämlik tillgång till och användande av vården. Antalet enskilda kriser är så pass många att det bör vara läge att fundera kring om vårdkrisen inte beror på enskilda faktorer, utan istället på att systemet är felaktigt uppbyggt från grunden.

Under de senaste trettio åren har Sveriges välfärdssystem kommit att fullständigt domineras av det som kallas New Public Management. Detta är en styrningsfilosofi direkt hämtad från det privata näringslivet som totalt genomdränkt i princip all offentlig verksamhet, från skola, till vård och omsorg.

Systemet premierar effektivitet, sparsamhet, prestation och konkurrens framför kvalitet, evidens och behov. Offentlig sektor ska decentraliseras genom inhyrning av privata tjänster. Patienter ska bli kunder och personal ska bli producenter. Ledningsgrupper ska sätta upp produktionsmål och kliniker ska få betalt utifrån produktion. Välfärden ska drivas som ett vinstdrivande företag på en slags kvasimarknad.

New Public Management är inte, vilket särskilda intressegrupper ofta vill påstå, någon neutral styrningsfilosofi vars syfte är att göra svensk välfärd mer produktiv och effektivisera användningen av dess begränsade resurser. Det är ett nyliberalt ideologiskt motiverat system med syfte att konkurrensutsätta skattefinansierad välfärd för att kunna verka på marknaden jämsides med privata, vinstdrivande alternativ.

Trots dess tydligt nyliberala prägel är det inte enbart borgerliga partier som förespråkar systemet. Även socialdemokratiska politiker har förblindats av effektiviseringslöften och tron på att en mångfald av och konkurrens mellan vårdutövare skulle leda till högre kvalitet. Det har det inte gjort.

Det har snarare lett till ökat missnöje både bland vårdtagare och vårdpersonal, ett minskat förtroende för vården, en avprofessionalisering av vårdyrken och att vårdpersonal inte alltid kan arbeta efter evidens och beprövad erfarenhet utan istället detaljstyrs in i det som anses vara mest effektivt eller prisvärt. Att tvingas lägga sin energi och fokus på att jaga pinnar för att uppnå verksamhetens produktionsmål, kombinerat med en ökad administrationsbörda, leder otvivelaktigt till både hög etisk stress samt ökad ohälsa och sjukskrivningar.

Att socialdemokratin, som ironiskt nog varit ledande i marknadiseringen och liberaliseringen av svensk välfärd, på senare tid tagit ställning mot uttaget av mångmiljonbelopp från våra gemensamt finansierade välfärdsverksamheter är glädjande. Men om man tror att detta skulle vara tillräckligt för att stoppa det skenande tåg som svensk välfärd har blivit, så har man gravt fel.

Socialdemokratin kan inte stanna vid att enbart lindra effekten av symptom, medan man låter den underliggande sjukdomen ligga kvar. Svensk sjukvård behöver inga fler nyliberala experiment. Svensk sjukvård behöver en systemomställning.

Jessika Lindström, studieledare SSU Östergötland