Offentliga skampålar bygger inget feministiskt samhälle

B ali har i många år använt ett aggressivt språk om utpekade människor eller grupper, men utmärkande för hans beteende är hur han medvetet använder sin makt för att styra ilskna följare mot sina meningsmotståndare. På så vis kan han försäkra sig om att människor som misshagar honom får ett kännbart straff.

Under sommaren blossade en kort debatt i ämnet offentlig skamning upp när feministiska sajten Gardets.nu lade ut ett hatiskt mail på sitt publika instagramkonto.
Gardet valde att publicera namn och mailadress ihop med mailet trots att de visste att den nu uthängda skribenten var en icke-offentlig person under 18 år. Det ledde till en diskussion om rättssäkerhet (Gardet kan ju inte veta att personen som pekas ut verkligen är den som skrivit mailet), pressetik (minderårig privatperson ligger knappast i ”allmänhetens intresse” att namnge) och ansvar (Gardet vet inget om personens psykiska och sociala situation).
Men jag hade gärna sett att vi även fått en annan debatt: Nämligen om huruvida offentlig skamning och uthängningar över huvud taget är en bra feministisk strategi.

För att alls kunna diskutera offentlig skamning som feministisk strategi måste man orka göra en djupare analys av ämnet än ”vad är problemet med att folk får stå för vad de gör?” Gardet beskrev publiceringen (som togs bort av Instagram) som ett sätt att ge ”killar och män som skickar hat och hot till kvinnor kännbara konsekvenser”. Gott så. Men problemet med offentlig skamning som feministisk strategi handlar inte om skam utan om makt.

Det sker nämligen nästan alltid inom ett extremt ojämlikt maktförhållande.
Det är ju trots allt bara ett fåtal priviligierade med en stor plattform och tusentals engagerade följare som kan använda offentlig skamning och uthängning som ett reellt maktmedel.

Detta innebär inte bara att några få Stora Åsiktspersoner i en rörelse kan använda uthängningar och skamning som maktmedel mot meningsmotståndare – de kan också använda det för att tysta kritiker inom samma rörelse.
Ingen vill hängas ut som ”Daddy’s girl” för att man misshagat någon av de stora Åsiktspersonerna.

Att tysta kritiker behöver inte alls vara en medveten handling. För det är precis här som makt blir så knepigt. Ens personliga och ens offentliga agenda slutar skiljas åt. Kritik mot person blir kritik mot Kampen. Kritiker anses helt enkelt inte vara tillräckligt lojala, eller radikala.

Själv är jag radikal feminist. Jag vill radikalt förändra samhället. Därför tror jag att den feministiska rörelsen behöver diskutera det här.
Om man vill förändra samhället på riktigt är metoderna för att nå målet lika viktiga att diskutera som målet i sig. Om jag var en stor åsiktsperson med mycket makt skulle jag fundera mycket på hur jag använder den makten. Det kan låta orättvist. Men det är priset du betalar för privilegiet att ha en stor plattform, popularitet och just makt.

Självklart kan offentlig skamning och uthängningar vara viktiga ibland. Möjligheten att avslöja och hänga ut folkvalda som beter sig skamligt är till exempel en grundläggande del av demokratin. Och att starta ett moralistiskt indignerat drev mot en person i maktposition som utnyttjar denna position mot andra är ibland enda sättet att sätta stopp för det. Men som feministisk strategi har det sina uppenbara brister och jag skulle gärna se den feministiska rörelsen ha en diskussion om det innan vi förväntas hylla det som en ”pungspark” mot ”patriarkatet”.

Ett system som hyllar offentlig skamning och moralistiskt indignerade drev, och som dessutom får effekten att koncentrera makten på några få personer?

Som patriarkal maktmetod för att bygga patriarkala hierarkier är ett sådant system förstås utmärkt. Men vad jag försöker säga är att det kan finnas anledning att diskutera om denna maktmetod verkligen går att bygga en feministisk revolution på?

Hanna Gustafsson är krönikör på Frihet och feministisk debattör