Arbetsförmedlingens vara eller icke vara – det är frågan

A rbetsförmedlingen har de senaste åren blivit kraftigt kritiserad från flera håll – från borgerligheten har kritiken riktats mot hela myndighetens existens.
Det finns en hel del i kritiken som är värd att ta till sig, men det är svårt att blunda för den ideologiskt drivna viljan bakom de borgerliga partiernas slutsatser:

Att minska staten samt att ge den privata sektorn större ansvar och utrymme ligger helt i linje med klassisk högerpolitik.

De kommande nedläggningarna av arbetsförmedlingar ute i landet som en konsekvens av M/KD-budgeten som röstades igenom i riksdagen i december är början av detta led. I den här texten tänker jag lyfta några andra perspektiv.

Jag kommer att tänka på min farfar. Han föddes 1934, fem år innan andra världskriget bröt ut och två år efter starten på Socialdemokraternas drygt 40-åriga maktinnehav.
Sitt första jobb fick han efter att ha avslutat den 7-åriga grundskolan som 13-åring. Det var inte mer komplicerat än att han gick till Volvo och bad om att få arbeta där.
De anställde honom som springpojke.
Där jobbade han sedan hela livet och när han pensionerades lämnade han som förman.

För mig har han alltid varit lite stereotypen av den klassiska 1900-talsarbetarmannen, som var plikttrogen och la sin röst på SAP. Han var en som tillsammans med miljoner andra gick till jobbet inom den blommande industrin i efterkrigstidens Sverige. Men han var också ett barn av folkhemmet och tillhörde den första generationen som fick ta del av en välfärd som riktade sig till alla. Det var välfärdsstaten, där en politik för full sysselsättning var en av de bärande pelarna.

Min farfars väg in på arbetsmarknaden är en historisk skildring av ett Sverige där arbetskraft, även okvalificerad, var en bristvara. Den verkligheten förändrades i takt med industrialiseringens vidareutveckling och digitaliseringens krav på specialiserad kunskap.

Arbetsmarknaden idag är invecklad.

Idag är det få utan utbildning som hade fått jobb efter en snabbvisit till närmaste arbetsplats. Vissa sektorer får hundratals ansökningar till varje jobb och kan välja och vraka bland de sökande. Den med mest kontakter eller vassast CV vinner.
Samtidigt lägger andra sektorer ut annons efter annons utan att hitta den kompetensen de efterfrågar. Den utvecklingen är i sig inget negativt. Ett samhälle som rör sig framåt får förvisso andra utmaningar men också nya möjligheter. Däremot kräver det en aktiv arbetsmarknadspolitik som möjliggör omställning utan att lämna någon efter.

Arbetsförmedlingen har historiskt sett spelat en viktig roll i att tillgodose samhällets behov efter en arbetsmarknad i förändring. Myndigheten jobbade nära kopplat till lokala arbetsgivare efter regionala behov och fungerade som en brygga mellan den arbetslöse, utbildningsväsendet och arbetsmarknaden.

Arbetsförmedlingen kanske fortfarande fungerar så på sina håll, men att den idag är en av de myndigheter som har lägst förtroende bör tas på allvar. Jag tror att det kan härledas till ett antal politiskt motiverade beslut med en svag förankring i verkligheten. Där vilar ansvaret på både borgerliga men även socialdemokratiska regeringar.

Under 90-talet frodades nyliberala idéer och tankar. Efter den ekonomiska krisen som inledde årtiondet letade även S efter sätt att effektivisera den offentliga sektorn och New public management gjorde sitt intåg.
Kortfattat innebär det att verksamheten ska vara målstyrd och effektiv. I verkligheten fastnar myndighetspersoner som borde syssla med kärnverksamhet istället i lager av pappersarbete.
Efter det följde det borgerliga regeringsinnehavet 2006-2014, som knappast har gjort saken bättre.

I Reinfeldts Sverige sågs den arbetslöse som opålitlig och lat. För att få tillgång till bidrag och A-kassa infördes fler och hårdare kontroller som aktivitetsrapporter – administrerat av arbetsförmedlare som hade kunnat lägga sin tid på jobbsökande och nätverkande med potentiella arbetsgivare.

Arbetslöshet är för de allra flesta inte självvalt. De som påstår något annat saknar förståelse för vad ett liv på bidrag innebär. För vissa handlar det om nedläggningar och omställningar, något mina hemtrakter fick erfara när SAAB storvarslade för 10 år sedan.
För andra handlar det om att sakna utbildningen som krävs för de jobb som finns tillgängliga. En betydande del av de arbetslösa saknar gymnasiebehörighet, behöver stöd i svenska eller få möjlighet att validera sina allt för ofta förbisedda kunskaper.

Ett jobb är i många fall skillnaden mellan otrygghet och frihet. Samhället tjänar på att fler personer kommer i arbete genom ökade skatteintäkter men också av att fler utbildas och kan ta jobb inom bristyrken. Det är värt att satsa på, men då måste arbetsförmedlare kunna vara just arbetsförmedlare och inte administratörer eller kontrollanter.

Dåvarande Alliansen gick i valrörelsen ut med att de vill lägga ner arbetsförmedlingen i dess nuvarande form. Det grundar sig enligt dem i att arbetsförmedlingen misslyckades med sitt grunduppdrag – att förmedla arbeten.

Högerns lösning är som vanligt samma lösning när det gäller det offentliga. I högerns samhälle ska arbetsförmedlingens roll tas över av privata aktörer, precis som i skolan och vården ska vinstintresset och marknadens drivkrafter vara räddaren i nöden. Det är utifrån den bakgrunden de nedskärningar som nu sker till följd av M och KD:s budget bör ses.

Det är dock i min mening inte rätt väg att gå. Jag menar att en politik för full sysselsättning är av sådan vikt för välfärdsstaten att insatserna fortsatt bör ligga inom ramen för det offentliga och inte helt släppas iväg till privata aktörer.

Januariavtalet kommer ha sin inverkan. Avtalet var nödvändigt utifrån det parlamentariska läget men det innebär inte att S som rörelse ska bortse från de delar som bör kritiseras.

När det kommer till arbetsmarknadspolitiken finns det bra förslag såsom satsningar på utbildning och upprätthållandet av subventionerade anställningar. Däremot ser jag risker med punkterna kring arbetsförmedlingens roll. Det påminner i mångt och mycket om högerns förslag i valrörelsen. Ansvaret för matchning ska flyttas till privata aktörer samtidigt som kontroll och administration är det som blir kvar hos myndigheten.

Arbetsmarknadspolitiken bör utgå ifrån verkligheten och vara anpassad efter arbetsmarknadens behov. Den socialdemokratiska regeringen under Stefan Löfven har tagit steg i rätt riktning men mer behöver göras. Språkträning kombinerat med praktik och yrkesutbildningar bör utvecklas. Etableringsjobb till nyanlända och olika typer av subventionerade jobb för de som står allra längst från arbetsmarknaden bör fortsätta givet att arbetet som utförs är meningsfullt både för samhället och individen. Gymnasiet bör göras obligatoriskt och leda till högskolebehörighet oavsett programval.

Viktigast är kanske en översyn av byråkratin och att kontrollfunktionen av arbetslösa sköts av de som betalar ut ersättningarna och inte av arbetsförmedlare.

Ett starkt samhälle ska klara av att hjälpa den som är villig att jobba till arbete. Svårare än så är det egentligen inte.

Nils Dahlgren är ordförande för SSU Uppland