Jorden är inte platt och ingen mörkar om invandring

A nledningen att jag tvekade var för att jag efter alla år som politisk och feministisk skribent blivit ganska mätt på människor som skriker om hur de ”vet sanningen” och på vilka varken vetenskap, empiri eller sunt förnuft har någon effekt.
Konspirationsteoretiker av alla slag är helt enkelt ganska ansträngande att lyssna på.

På många sätt känns det som att vi lever i konspirationsteoretikernas guldålder. När till och med USA:s president – som för övrigt själv är en ”birther” det vill säga en av alla som trodde att Barack Obama är född utanför USA – sitter och retweetar så kallade Qanon-konton på sin officiella twitter är det svårt att känna något annat. (Qanon är några nätbaserade och fullständigt rubbade konspirationsteoretiker som har olika vrickade idéer om hur vänsterpolitiker och hollywood-kändisar konspirerar för att avsätta Donald Trump.)

Till slut jag bet i alla fall ihop och tittade på dokumentären. Människor som tror att jorden är platt, så kallade ”flat earthers”, anser i korta drag att NASA och andra mäktiga organisationer är inblandade i en stor konspiration för att dölja det faktum att jorden är platt och omgiven av en stor glaskupol.
Flat earthers har en geocentrisk världsbild: de tror att solen kretsar kring jorden istället för tvärtom – något resten av oss inte trott sedan ungefär 1500-talet.

På många sätt är flat earthers representativa för alla konspirationsteoretiker. Deras världsbild bygger främst på vad de ser istället för på fakta. De ”ser” att jorden är platt för att de ser en rak horisont. Precis som alla de konspirationsteoretiker som ”ser” att Sverige är på väg att kollapsa och att media, politiker samt Brottsförebyggande rådet därmed måste ”mörka problemen” med invandringen.
Eller alla de konspirationsteoretiker som ”ser” att män och kvinnor är olika och att genusvetenskapen därför måste vara en gigantisk konspiration för att utrota män.

Två komponenter alla konspirationsteoretiker behöver är det som kallas cherry-picking och komfirmationsbias. Båda dessa komponenter finns i Behind the Curve.
Cherry-picking är att välja ut de forskningsrapporter, fakta och empiri som stödjer den teori man vill ska vara sann samtidigt som man väljer bort den vetenskaplig fakta som säger motsatsen. På det viset konstruerar man en ”vetenskapligt belagd” bild, även om helhetsbilden kanske egentligen visar något helt annat.
Konfirmationsbias är tendensen att omedvetet se allt som bekräftar ens intagna position och vara blind för det som säger annat.

I Behind the Curve följer vi några flat earthers som har införskaffat ett mycket dyrt och speciellt mätinstrument de hoppas ska kunna bevisa att jorden egentligen är platt. När de ivrigt utför experimentet och resultatet istället visar att jorden är rund blir de förvånansvärt nog inte nedslagna av detta. Istället ger de olika förklaringar till varför experimentet ”misslyckades”.
Det är fascinerande att se. Det är också, förstås, oroande.

Det finns ett ögonblick i Behind the Curve där intervjuaren frågar en flat earther vilka källor hon skulle kunna tänka sig att lita på. Hon tänker efter några sekunder, sedan svarar hon:
”Mig själv. Det är allt.”

För en annan sak konspirationsteoretiker har gemensamt är att de alla tror att de är speciella. De är alla unika. De hör alla till den exklusiva, begränsade skara som förstått Sanningen. Men faktum är att det räcker att ha lyssnat på en konspirationsteoretiker – trots deras ständiga deklarationer om hur självständiga, fritänkande och utanför alla gängse normer de är – för att ha hört dem alla.
Det är som en Monty Python-sketch. Det är bara inte lika roligt denna gång.

Samma fenomen som finns i Flat Earth-rörelsen finns inom alla konspirationsteorier, vare sig dessa baseras på religion, ideologi eller politik. De är få, men de slås aldrig av att deras lilla mantal skulle vara konstigt. Snarare är detta bara ytterligare ett bevis på att de har rätt. Att alla andra tillhör ”etablissemanget”.

Behind the Curve problematiserar just de sociala och psykologiska fällorna med sådana sektliknande förhållanden. Konspirationsteorin i sig blir nämligen ofta snabbt sekundär.
Det primära blir istället detta: Vad händer om jag tappar tron, vad blir de sociala och psykologiska effekterna? Kommer jag kunna behålla alla mina vänner? Troligen inte. Kommer jag förlora min raison d’etre? Troligen. Vad ska jag då göra med mitt liv?

Det hela blir till slut en fråga om identitet.
I rörelsen och i gruppen är du speciell. Du kan till och med vara centrum av universum. Solen kretsar runt dig.

Dokumentären avslutas med en frågeställning som är relevant för oss alla, särskilt om du tror att du av någon anledning inte har en fallenhet för att ansluta dig till konspirationsteorier.
Frågan du bör ställa dig är hur du själv är en flat earther? I vilka sammanhang har du konstruerat dig själv som huvudkaraktären i din egen hjältefilm? Och vem är din konstruerade fiende?

Frågan som alltså egentligen ställs är varför just du skulle vara fri från konfirmationsbias. Vi har alla har en fallenhet för att konstruera verkligheten så den passar oss. En konstruktion som ofta gör oss själva till hjältar och en annan grupp till fienden när helhetsbilden egentligen är så mycket mer komplex.

De enda som kan slå hål på vår egen konspirationsteori är förstås vi själva. Vilket vi måste göra om vi någon gång ska sluta se oss själva som universums centrum och istället förstå världen på riktigt.
Det enda konspirationsteorierna gör är att flytta oss längre bort från sanningen.

Sanningen är nämligen denna: NASA döljer inte att jorden är platt. Invandringen förstör inte samhället. Solen kretsar inte runt dig.

Och det är helt ok.

Hanna Gustafsson är krönikör på Frihet och frilansande skribent.