Låt en pragmatisk kvinna leva

J ag kanske slår in öppna dörrar nu, men på kvinnodagen 2019 måste jag uppmana alla politiskt aktiva inom organisationer där det finns kvinnor till lite självrannsakan.

Många politiska organisationer fajtas med faktumet att tjejer och killar inte är föreningsaktiva på fullt lika villkor. Precis som i övriga samhället finns traditionella könsroller: Tjejer som lär sig koka kaffe på sitt första möte. Som ofta inträder i rollen av att vara omhändertagande och tröstande.
De välkomnar nya medlemmar och ansvarar för att en #metoo-handlingsplan upprättas. De uppmuntras förvisso att ta plats men kan många gånger snabbt känna förväntningarna på hur deras engagemang i organisationen bör se ut.

Att många politiskt engagerade tjejers verklighet innefattar mycket fokus på organisation är antagligen en produkt just av vad som förväntas av dem som kvinnliga medlemmar. Många är såklart genuint intresserade av studier, medlemsvård och andra organisatoriska frågor, men knappast alla och knappast enbart.

Jag vill påstå att dessa förväntningar närvarar även i det politiska samtalet och kommer till uttryck genom att tjejer ofta förväntas prata om och brinna för en viss sorts frågor. De ska gärna brinna för frågorna som ligger nära dem själva, för ingen annan kommer slåss för subventionerade mensskydd eller samtycke som skolämne. De ska gärna inta en idealpolitisk hållning byggd på personliga erfarenheter och känslomässiga argument.

För säkerhets skull vill jag förtydliga att jag inte har för avsikt att förminska kvinnligt aktiva till en grupp känslostyrda idealister. Tvärtom vill jag göra upp med dessa fördomar och förväntningar som förminskar och begränsar kvinnligt aktiva. Jag menar att vissa egenskaper tillskrivs kvinnligt aktiva och därigenom skapar förväntningar på deras engagemang. Liksom killar i politiska organisationer oftare förväntas stå för strategiska avväganden, pragmatism och inte ursäkta sig för sin talartid. Vissa kan känna sig hemma i förväntningarna eller upplever dem inte alls, men andra plågas av dem.

Jag vill prata om vad som händer med tjejer och kvinnor som känner ett genuint intresse för frågorna som traditionellt ligger på killarnas planhalva. De som inte har åsikter i linje med vad som förväntas av dem som kvinnor och som inte försöker dölja det. Jag vill prata om vad som händer med tjejer och kvinnor som uppfattas som rationella, strategiska och pragmatiska snarare än främst omhändertagande.

En tjej i en politisk organisation som i sitt ledarskap inte nödvändigtvis vill ägna sig åt att ge massor av sin personlighet, eller som inte noga säkerställer att hon frågat hur alla i rummet mår, kan ofta förlora respekt. En tjej i en politisk organisation som med avstamp i sina egna upplevelser debatterar jämställdhetsfrågor, som naturligtvis kan utgöra hjärtefrågor men inte nödvändigtvis behöver göra det, behandlas ofta schysstare än den tjej som gör killarna sällskap i debatten om de hårda frågorna.

Tjejer och kvinnor som i sitt ledarskap inte lever upp till sina förväntade kvinnligt kodade egenskaper eller som intar ståndpunkter i strid med förväntade, kvinnligt kodade, åsikter straffas ofta. De kan smutskastas och påstås ha allierat sig med männen, blivit patriarkala knähundar eller vidriga karriärister som tycker som de tycker och väljer de strider de gör för egen vinning framför eget tänkande. De kan stämplas som kyliga och hårda och därmed elaka och inte ”manligt” tuffa. Får de uppdrag kan det börja spridas rykten om vilka de legat med i organisationen, eftersom de ju “gör vad som helst för framgång”.

Förväntningarna på politiskt aktiva tjejer är på många sätt lik den allmänna utvecklingen för kvinnor som har en plattform. Kravet för att som kvinna få vara verksam i offentligheten är att de är samhällsförbättrande och moraliska väktare. Som exempel resonerade Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli nyligen i sin podcast kring hur en kvinnlig komiker sannolikt skulle utsättas för hat om hon skulle skämta ”igenkännande” om viljan att bli uppassad eller om kvinnlig bantning. Dels eftersom det skulle kunna uppfattas som stötande, dels för att sådan humor inte ligger inom ramen för kvinnors ansvar att göra världen bättre.

På samma sätt som förväntningarna kväver kvinnliga konstnärers kreativa förmåga (för samhällsförbättrande skämt är inte kul), kan en viss typ av kvinnor kvävas inom politiken.

En kvinnlig pragmatiker blir nämligen allas fiende. Tjejer, som anser att systerskap alltid är att hålla med varandra hellre än att hålla varandra om ryggen, kan känna sig svikna och killar hotade. Genom att straffa tjejer som bryter förväntningarna bygger vi själva omedvetet en patriarkal organisation, eftersom tjejer inte tillåts växa på samma sätt som killarna. Killar, som tidigare stoltserat med att de fått en tjej att engagera sig, kan motarbeta henne när hon inte längre storögt lyssnar på deras reflektioner utan börjar ta debatter utan deras hjälp och plötsligt har egna åsikter om saker och ting.

I uttalat feministiska, politiska organisationer kan inte en kvinnas fria tänkande straffas. Hennes personlighet kan inte användas som ett slagträ för att hon i organisationen inte agerar enligt den kvinnliga normen samtidigt som vi påstår oss vilja bryta den normen.

Med den här texten har jag kanske slagit in en öppen dörr, men ju bredare dörrkarmen är desto lyckligare blir jag.

Josefine Helleday är skribent och aktiv socialdemokrat i Eskilstuna