Tunisien: Hoppet bygger demokratin

E fter tre intensiva dagar i Tunisien har jag landat hemma på soffan i Sverige. Jag ska snart acceptera alla vänförfrågningar på Facebook som trillat in från mina nyfunna vänner i Tunisien.

Jag reste till Tunisien tillsammans med andra socialdemokrater i syfte att samtala och dela med mig av mina politiska erfarenheter med det tunisiska Socialdemokratiska partiet, Ettakatol. Det parti som varje dag kämpar för att skapa en demokrati i ruinerna av Ben Alis diktatur.

Den arabiska våren har i många länder aldrig nått en sommar trots att den varat i flera år. Men världens blickar har varit på Tunisien, den påstådda framgångssagan, landet som tog emot Nobels fredpris, landet som nu i maj ska ha de första demokratiska lokalvalen sedan revolutionen, landet som lyckats.

Jag ställde upp på den här resan med några andra aktiva socialdemokrater med ett tydligt uppdrag – vi skulle snacka val, hur man engagerar folk inom politiken och hur man är en bra ledare och retoriker med Ettakatol och ungdomsförbundets (JSD) medlemmar. Detta skulle bli enkelt, det skulle bli kul och jag hade bestämt mig för att skapa så mycket engagemang som jag bara kunde. Det visade sig att de två sistnämnda var rimliga förhoppningar. Den första tar jag tillbaka.

Ett av de starkaste minnena jag idag bär med mig är när jag under ett av mina pass med kursdeltagarna skrek ”you must organize your organization, otherwise you shouldn’t even dream of getting close to a victory in this election”. Rummet blev tyst men deras blickar skrek ”vad menar du?”.

Ettkatol och JSD står inför stora utmaningar politiskt men inte minst organisatoriskt. Brist på struktur i den interna organiseringen ledde mig till vansinne, hur ska man snacka om kampanjarbete när man inte ens vet vem som i JSD som sitter på pengarna? Eller vilka man ska dra med sig på flygbladsutdelningen på torget?

Naturligtvis dog jag inte av den nära döden upplevelse jag fick över det pussel vi ställdes inför att lösa tillsammans kring deras organisation. Eftersom att det bara tog fyra sekunder efter mitt rytande om organisering för deras vice ordförande att utpeka en ”organisationsansvarig”, Josef heter han, att ta med sig alla mina råd. Jag kände mig nöjd. Jag är nöjd.

Såklart det inte är min roll att åka ner till Tunisien och peka med hela handen, det är trots allt de som vunnit fredspriset, inte jag. Men verkligheten är som den är, klart det finns brister när man på papper bara haft demokrati i enbart sju år. Därför behöver alla vi som är aktiva inom politiken och som delar samma värderingar, hjälpas åt.

Efter ett helt pass om organisering och verksamhetsstrategier rullade dagarna på med pass om retorik och ledarskap. Deltagarna antecknade faktiskt varje powerpoint slide vi hade förberett. Det vi hade att dela med oss från vårt engagemang hemma i Sverige var uppskattat. Alla var nöjda och glada när vi tog sista gruppbilden och önskade de lycka till i valet, klart de skulle bli vinst och tårta för sossarna i Tunisien nu!

Såklart inte.

Eller det var i alla fall så jag kände när jag satte mig på flyget hem. Hur i hela världen skulle Tunisien och de aktiva socialdemokratiska medlemmarna att klara detta? Visst nu hade de lite mer kött på benen kring organisering och kampanjarbete, men hur ska de klara det? Att de facto få folk att rösta i valet, bekämpa korruptionen i landets förvaltning och rättssystem, skapa ett gott ethos samtidigt som motståndarpartierna smutskastar en? Eller när man inte har resurser att finansiera en valrörelse över hela landet?

Nu när jag har landat hemma i Sverige och skriver detta har jag en annan uppfattning. Om det inte är komiskt så var det faktiskt en vän till mig som var med på resan som behövde ryta på mig. Hon sa nämligen på flyget ”jo, de har stora utmaningar men Asal glöm inte att de har hopp, jag tror det räcker. Kanske inte det här valet eller nästa eller näst nästa, men alla steg behöver tas och alla vi lärt känna de kommer att vara de första demokratiskt valda politikerna som skapar framtidens socialdemokratiska Tunisien. Kanske inte under sin tid men i god tid för sina barn och barnbarn”.

Min kloka vän. Som sagt vi måste hjälpas åt att landa rätt. Jag sitter nu och accepterar alla förfrågningar och vet att jag en dag kommer skryta om att jag faktiskt känner demokratihjältarna från Tunisien. Jag fick känna på deras kamp, jag gav ett tips eller två, men det var de och bara de med sitt hopp som kommer förverkliga den påstådda framgångssagan Tunisien.