438 dagar är en hyllningssång till det fria ordet

I en intervju inför premiären av 438 dagar sa skådespelaren Matias Varela, som spelar Johan Persson, att det är en utmaning att göra en film som man vet hur den slutar. Det har han helt rätt i. Martin Schibbye och Johan Perssons öde är känt för många: 2011 skulle de undersöka sambandet mellan militärattacker på civilbefolkning och etableringen av det svenskägda oljebolaget Lundin Petroleum i Ogaden-provinsen i Etiopien. De tar hjälp av den lokala gerillan och grips av militären då de saknar visum. Vad som först verkar kunna lösas snabbt blir sedan en Kafka-lik uppvisning i korruption när den etiopiska regimen anklagar journalisterna för terrorism: och den diplomatiska dragkamp som följer gör att svenskarna får sitta i etiopiskt fängelse i 438 dagar. Många som ser filmen kommer säkert ha historien i minnet vilket ställer särskilda krav på filmskaparna.

Därför är det riktigt skickligt av regissören Jesper Ganslandt, manusförfattaren Peter Birro och fotografen Sophia Olsson att lyckas skapa den röda tråd av intensitet som löper genom 438 dagar. Med hjälp av ett högt berättartempo blir man omedelbart insugen i historien: från det klaustrofobiska väntandet på grönt ljus för att äntra Etiopien från Somalia, till rädslan över att regimen ska stoppa planet när de 438 dagarna äntligen har gått.

Historien är snyggt berättad – snitsiga kameraåkningar över vackra miljöer vävs samman med suggestiv musik och hantverksmässiga krumbukter. Generellt sett är manuset genomarbetat och skådespeleriet gott. Särskilt starkt skiner Gustaf Skarsgård som låter rädsla, hopplöshet och misstro få fritt spelrum i sitt ansikte. Jag utmanar också alla att inte dra på smilbanden när Philip Zandén spelar Carl Bildt – bombastisk framtoning, karaktäristiska r och allt.

Men dialogen lutar stundvis över till att vara sådär styltig som dialogen i svensk film (slentrianmässigt) får kritik för att vara. Mer än en gång levereras replikerna med inlevelsen hos en genomsnittlig vedkubbe. Man kan inte låta bli att undra om det lärs ut på svenska scenskolor att when in doubt – lägg betoningen tre fjärdedelar in i meningen så löser det sig (”Men de måste ju SLÄPPA oss, eller hur? Vi kan inte bli KVAR här ute” och så vidare).

Små detaljer kan också irritera: hur kan Johan göra sådär med den arm som nyss blev söndertrasad av ett maskingevär? Och varför låter Martins röst som skulle han läsa upp kvart i fem-ekot två sekunder efter en skenavrättning? Men: de är just detaljer undantaget helheten. I de allra flesta fall gifter sig skådespelarnas insatser fint med den snygga kulissen.

En större svaghet är att så lite av filmen handlar om vad som faktiskt händer i själva fängelset, vilket på många sätt är den berömda pudelns kärna. Hur fördrev de tiden? Vad fick de göra? Vad åt de, hur ofta fick de träffa allierade, hur våldsamt var det? Svaren blir halvhjärtade och fårdå fängelsescenerna att ofta kännas pliktskyldiga – och lite hafsiga.

En motvägande styrka är att politiken får ta så stor plats. Både den i Sverige (med en Carl Bildt som bär de problematiska hattarna utrikesminister och förre detta styrelsemedlem i oljeföretaget allting kretsar kring), och den i det korrupta militärstyrda Etiopien.

Verklighetens Martin Schibbye har efter att filmen haft premiär riktat kritik mot att filmskaparna inte lyft de lokala journalisternas situation tillräckligt mycket. Vi får visserligen följa en avhoppande kameramans resa, men Schibbye menar att det ännu mer borde exemplifierats vilken fara många journalister lever i i dag, varje dag. Under tiden den här texten har tagit form har det skrivits rubriker om avhoppande journalister, hotade journalister – och om de journalister som aldrig hann fly hoten eller hoppa av. De fick betala det ultimata priset för sitt arbete.

Överlag kombinerar 438 dagar den politiska thrillern med fängelsedramat på ett gripande sätt. I scenljusets mitt, besjungen och hyllad, står just journalistiken: press- åsikts- och yttrandefriheten. Och vi behöver påminnas om de offer många människor tvingas göra som försvarare av våra mest grundläggande rättigheter.

438 dagar har premiär den 30 augusti. 

438 dagar

Längd: 2 timmar 4 minuter

Manus: Peter Birro

Regi: Jesper Ganslandt

Skådespelare: Gustaf Skarsgård, Matias Varela, Faysal Ahmed, Josefin Neldén med flera.

Om filmen: Martin Schibbye och Johan Perssons reportagebok om tiden i fängelset med samma namn som filmen släpptes 2013. De startade efter tiden i Etiopien Kalityfonden som ger ekonomiskt stöd till journalister och fotografer runt om i världen som förföljs eller förtrycks på grund av sitt arbete. Johan Persson har startat ett förlag som har gett ut reportageböcker från Burundi och Marocko. Martin Schibbye släppte i augusti 2019 boken Jakten på Dawit om fängslade svensk-eritreanska journalisten Dawit Isaak som suttit fängslad i Eritrea i över 17 år.