Alla älskar mord – Frihet om True Crime-boomen

B oomen för true crime så som vi känner den kan spåras till 2014. Då hade den populära amerikanska podcasten Serial premiär och blev en stor succé. Sedan dess har många försökt efterhärma succén både i podd- och tv-världen och genren anses i dag vara en av de mest populära. Ester Pollack, som är professor i journalistik vid Stockholms universitet och har disputerat på ämnet brott och media, menar att genren må ha fått ett uppsving de senaste åren – men ny är den inte.
– Den här sortens berättelser har en lång historia bakåt i tiden, i stort sett ända till medeltida ballader – kanske längre. Många av dessa ballader bygger på verkliga hemska dåd, beskrivna i vers efter vers efter vers. Då var det samma princip som i dag: en sann historia som underhåller och som vi kanske kan dra lärdom av , säger Pollack.

Poppis sen urminnes tider alltså – men varför gillar vi att uppleva dessa egentligen väldigt hemska saker?
– Jag tror att det är många olika saker som man blandar ihop. Det finns ett ärligt intresse: ’vad är det här? Vad lever vi i för samhälle som skapar den här typen av brott, hur är det möjligt?’ Den diskussionen är ju väldigt aktuell just nu med alla skjutningar och ett fokus på hemska våldsdåd. Det finns också allmänmänsklig nyfikenhet på det här, som vi ofta i brist på bättre ord kallar för ondska, säger hon.

Flera socialpsykologer är inne på att det är vad som är tjusningen med true crime – att det verkar terapeutiskt att uppleva ohyggligheter på avstånd, kanske särskilt i en orolig tid. Det skulle kunna förklara att man i studier i USA sett att det är en större andel kvinnor än män som konsumerar true crime, eftersom kvinnor upplever större rädsla och oro för den typen av brott som skildras (seriemord och sexualbrott). Ester Pollack säger att hon inte känner till några motsvarande studier med vetenskaplig förankring men att det skulle kunna förhålla sig så även i Sverige.
– Det finns forskare som menar att det handlar om att försöka få kontroll. Att se kaos, försöka förstå kaos och var det finns någonstans… nästan en idé om katharsis, det grekiska antika uttrycket för att bli renad, genom att se det förfärliga, säger hon.

Det finns en del faror med den framväxt av genren som skett de senaste åren, menar Pollack. För att få högsta möjliga effekt när man berättar historier vill man gärna tilldela de medverkande en karaktär som kan stämma ganska illa in med verkligheten.
– De som går längst i den här fiktionaliseringen tvingar ofta in personerna i historien  i en bestämd roll. Det gör man egentligen alltid, men när det glider över och blir rena stereotyper… då har man ju helt enkelt ingen kontakt med det verkliga, då finns ingen ambition att förstå någonting, utan bara att nå berättandet och underhållandet, säger hon och konstaterar:
– Verkligheten är mycket mer komplicerad och grå och har inte en massa cliffhangers hela tiden.

Hon menar att vinstintressena som finns i att skapa underhållning av verkliga människors öden kommer med flera etiska frågor. Vill vi verkligen bli underhållna av sådant som faktiskt är verkliga människors liv och vad har vi för ansvar när vi gottar oss i det här? Men enligt Pollack finns det fördelar med true crime också:
– Det som är bra gjort och vill ge oss kunskap – då får man ett perspektiv. De som gör det på allvar kan till exempel lära oss hur en mordutredning går till, vi kan få ett klassperspektiv, lära oss hur rättsväsendet och polisen fungerar och så vidare. Med målet att faktiskt ge kunskap om någonting och med ambitionen att hålla sig till den fakta man har – då kan true crime vara väldigt folkbildande och i kanske bidra till att, i undantagsfall, lösa ett justitiemord. Just detta är tyvärr sällsynt, det kräver goda kunskaper och stora resurser i tid och arbete.

Hon tar exemplet med Kaj Linna, som tack vare uppgifter som kom fram genom att en journalist ägnade ofantligt med tid och arbete åt att undersöka fallet , faktiskt kunde bli frisläppt från ett fängelsestraff för ett mord han på oklara grunder dömts för.

True crime är alltså inte nytt och vår fascination för ämnet högst mänskligt. Men kanske lever vi i en tid där kapitalistiska intressen i kombination med en vurm för den personliga, biografiska berättelsen gör att skapare av true crime kan gå över etikens gränser i jakten på en säljande story. Ester Pollack tycker därför att vi ska ta med oss frågor om etik och en källkritisk blick när vi konsumerar true crime.
– För vi kommersialiserar allt som går – till och med sådana här historier. Och det blir sällan bra.

Jack Werner om poddplagiaten: ”Det går inte att bara äta snabbmat”

För några veckor sedan avslöjades en plagiatskandal i den populära podden Svenska mordhistorier. Podden hade vid upprepade tillfällen kopierat långa stycken eller hela artiklar från tidningar och bloggar. Först att upptäcka plagiatet var journalisten Jack Werner, som bland annat driver Creepypodden och skrivit mycket om källkritik. Han hittade ett stycke från en artikel i TT i boken Svenska mordhistorier som bygger på poddens upplästa texter. Jack Werner hade dock upptäckt plagiat i poddens produktioner långt innan dess.
– Jag sa till honom (Sebastian Krantz, programledare för podden, reds anmärkning) 2016 att hörrudu, det här är… Jag skrev på någon av hans poddars Facebooksidor: ”Hej hej! I det här avsnittet har jag noterat att du läser högt härifrån, härifrån, härifrån… men du säger det inte.” Då svarade han i ett direktmeddelande att vi väl kunde ta det där istället och skrev att det var jättekonstigt, och att det måste vara hans skribenter som han skulle skälla på. Så det var redan då, så i det här fallet är det bara någon som har kommit undan med att skurka sig, säger Jack Werner.

Han menar att just det här  fallet är klockrent: Svenska mordhistorier var också i konflikt med föreningen UFO Sverige 2017. De ville stämma podden för plagiat från deras hemsida, men ändrade sig när de berörda avsnitten togs ner. Men det finns andra fall i true crime-genren där man rör sig över en större gråskala, där poddmakare och författare är oense om hur mycket man kan använda någons arbete. Jack Werner tar exemplet Mordpodden som blivit polisanmäld av författaren Lars Ohlson som tycker personerna bakom podden använder för mycket material från hans bok Kakelugnsmordet.
– Om man producerar en egen vinstdrivande produkt, hur mycket ska den bara kunna bara vara att jag säger: ”Det här har person X skrivit… Och det här har person Y skrivit…”. Hur mycket ska det vara okej? Det blir en mycket intressantare diskussion, säger Jack Werner.

Vad tror du behöver ändras för att komma tillrätta med det här problemet?
– Det är en fråga om mognad, och mognad är svårt att stressa fram. Men om vi tar bloggvärlden så finns det en blogg som heter bloggbevakning, som mest är en skvallerblogg om bloggar – men inte desto mindre gör den sånt som gör att man förstår svenska bloggar. Den är organiskt uppstådd från att de förstod att här finns det ett intresse för någon som kokar ner och sammanfattar vad som händer, säger Jack Werner och fortsätter:
– Jag tror någon behöver axla den rollen i poddvärlden, någon som är stor poddkonsument men som också kan ha kvar ett kritiskt förhållningssätt till de här olika produkterna. Sen handlar det också om en publik som börjar ställa krav på sin konsumtion – det går inte att bara äta snabbmat. När det uppstår kommer man ha kommit en bra bit på vägen.