Bästa medicinen mot fruktan – en bok

B ob Woodwards bok Fear – Donald Trump in the White house kom ut i september förra året och i januari kom den i svenska översättningen Fruktan.

Fear är inte den första boken som vill skildra den kontroversielle presidentens första tid vid makten – Michael Wolffs Fire and Fury kom också i fjol– men Fear har en annan journalistisk tyngd. Medan Wolffs verk ansågs vara undermåligt skriven och sakna ett gediget förarbete hade Woodward, bland annat i egenskap av att vara en av journalisterna som avslöjade Watergate-skandalen, högre förväntningar på sig.

Fear bygger på hundratals intervjutimmar med förstahandskällor, anteckningar från politiska möten, centrala dokument och personliga dagböcker. Fokus ligger på arbetet i Vita huset och målet är att skildra förenta staternas 45:e presidents inledande tid vid makten.

Och jösses, vad det är skrämmande läsning.

Jag tror att alla som inte har tillbringat de senaste åren under en sten vetatt det är ett sorgligt symtom på  hur ur led tiden är att en man som Donald Trump överhuvudtaget fått närma sig Vita huset. Vi har hört de uppenbara lögnerna och kvinnoföraktet. Vi har sett okunskapen och ignoransen få fritt spelrum och vi har känt frustrationen när man betvivlar att mannen är vid sina fem sinnens fulla bruk. Men att läsa vittnesmålen från Vita husets korridorer gör ändå avtryck. Den samlade dumheten är liksom svår att ta till sig.

Det verkar vara en cirkus som är knutpunkten av den högsta makten i USA i dag, med Donald Trump i mitten som en pompös, mätt cirkusdirektör. Runt honom springer narrar och akrobater som måste vara i oupphörlig rörelse för att minimera skadorna orsakade av sin chefs uppenbara olämplighet.

Presidenten har till exempel, enligt boken, ett sådant kort koncentrationsspann att staben i desperation håller möte om en särskilt viktig fråga i en bunker i Pentagon. Detta med förhoppningen att ett rum utan fönster skulle kunna få honom att behålla uppmärksamheten lite längre än vanligt. Men samma korta koncentrationsspann kan också fungera till medarbetarnas fördel. Till exempel tar staben kontroversiella dokument – som det som handlade om att bryta det Sydkoreanska handelsavtalet – från Trumps skrivbord för att helt sonika gömma det. För har han inte något rakt framför sig glömmer han nämligen snabbt.

Presidenten utmålas av de anonyma medarbetarna som lat (han börjar sällan dagen innan klockan tio och förbereder sig aldrig), okunnig (”att trycka mera pengar” ser han som en lösning på USA:s budgetunderskott) och oförskämd (barnsliga invektiv haglar om personalen, motståndare och media). Allt detta utöver att han bedriver kärnvapendebatt med fiendemakt över Twitter och misskrediterar fri media. Det verkar helt enkelt inte finnas någon ände på eländet. Men som sagt – det som framkommer visste vi väl mer eller mindre redan? Vad är det som har gjort att den här boken har blivit en sådan snackis?

Om jag får pytsa in två kronor i diskussionen tror jag att det kan vara så enkelt som att Fruktan är en bok.
I vad som kan verka vara den digitala guldålderns peak är det lätt att underskatta kompetensstämpeln som kommer med att sätta text mellan pärmar. Det är något med det fysiska, att texten är släppt och inte går att redigera eller radera, som gör den äkta.

Böcker, och etablerade förlag, har fortfarande en status av att vara något mäktigt. Än i dag vill alla åka med tåget – influencers, sportstjärnor, politiker – de vill alla skriva eller vara med i böcker (även om målet är att framstå i något bättre dager än i Fruktan, förstås). Och många människor gillar fortfarande att läsa. Det är ofta lättare att ta till oss fakta som kommer från en avsändare, i en sammanhållen form presenterad i ett avgränsat forum, än att hålla reda på alla dessa tusentals trådar som kommer med ett digitalt liv. Fruktan blir också genom sin form en del av kulturen – och kanske är det så vi bäst närmar oss ett sådant vansinne som är USA:s nuvarande styre.

För i spåren av det kaos Donald Trump lämnar efter sig blomstrar många delar av justkulturen. Försäljningssiffrorna för böcker om politisk filosofi har skjutit i höjden sedan Trump tillträdde, siffrorna för de litterära dystopierna lika så. Försäljningen av George Orwells klassiker 1984ökade med ofattbara 9500 procent och sålde helt slut på Amazon efter att Trumps medarbetare Kellyanne Conway yppat det bevingade citatet om ”alternativa fakta”. Och bokvärlden är inte den enda kulturella sfär som är påverkad.

Talk showerna, till exempel, får så mycket material till satir om presidenten att det måste ha arbetats både en och två övertidstimmar på redaktioner runt om i USA (och världen) de senaste åren. Under Trumps första hundra dagar vid makten drev kvällsshower med honom över 1000 gånger, utslaget blir det alltså mer än tio gånger om dagen. Det kan jämföras med Obama, som drevs med 936 gånger – under hela år 2009.

Pjäser, filmer, konst och musik – inget har lämnats opåverkat av Donald Trumps framfart. Ska man då känna sorg eller kämparglädje, skratta eller gråta, när man ser den orangea cirkusdirektören lämna avtryck och närmast genomsyra kulturen? Kanske lite både och.

Framför allt kanske man ska försöka minnas kulturens förenande kraft och dess avlastande funktion som skrattspegel. När högerkrafter lägger ner kulturdepartement och minskar medlen för offentlig konst måste vi visa att vi värdesätter bibliotek, menskonst och fria museer. Det är att sätta nageln i Donald Trumps och högerpopulismens lilla pliriga öga.

Så – för att förkovra dig i det eländes elände som är Donald Trump-administrationen kan du för all del läsa Fruktan. Det är så nära real-life-satir du kan komma, ett kärleksbarn av Big Brother och West Wing. Men köp den i din fysiska bokhandel och komplettera den med ett besök på ett museum, en teater eller en biosalong.

Ska kulturen vara vår vakthund mot populismen måste vi mata den.