F*ck up och poesi: Hanna Rajs Lundström

H anna Rajs Lundström, 27 år, bor på markplan i ett lägenhetshus i Stureby, Stockholm. När vi är tillbaka på tunnelbanan igen, efter intervjun, säger jag och vår producent samma sak: Sådär trodde vi inte att en ung och ny poet skulle bo.

Rajs Lundström bor tillsammans med sin fru. Köket skulle kunna vara med i vilket inredningsreportage som helst. Snyggt, ombonat och personligt.
Lägenheten har en stor öppen planlösning mellan kök och vardagsrum. Från soffan och matbordet ser hallen ut som en scen. Det är som en sitcom-lägenhet, menar Rajs Lundström själv.

– Man väntar liksom bara på att grannen ska göra entré och publiken börjar skratta.

Lägenheten är fylld av växter. I amplar, på golvet i stora krukor och på alla fönsterytor prunkar stora blad. De gröna fingrarna står Rajs Lundströms fru för. Själv har Rajs Lundström gjort metallinstallationen över matbordet: Det står ”FUCKUP” med versaler.

– Det där var det bästa jag gjorde på Konstfack!

Att vi förväntade oss något annat – en hyresrätt till bredden full av böcker och begagnade möbler kanske – kan bero på att Rajs Lundströms förlag i princip har marknadsfört henne som en arbetarpoet. I våras, när hon debuterade med diktsamlingen Armarna, fylldes kultursidor med recensioner och i varenda en kan man läsa att Hanna Rajs Lundström jobbar i kök och som snickare.

– Nästan så de tycker att det är lite exotiskt, säger Rajs Lundström.

Själv tycker hon inte att hennes jobb har så mycket med hennes skrivande att göra. Dessutom jobbar hon inte som snickare. Hon gick en lärlingsutbildning (via vilken hon bland annat snickrade på Klarnagrundaren Sebastian Siemiatkowskis mångmiljonvilla i Stocksund) som hon sedan avbröt. I dag jobbar hon 70 procent på Saluhall och ägnar resten av tiden åt skrivandet.

– Jag kan inte se mig själv som en person som bara skulle sitta hela dagarna och bara skriva poesi, men det handlar kanske om livet i stort. Jag har aldrig tänkt att jag ska vara författare på heltid. Jag gillar mitt jobb jättemycket just nu för att det är kreativt och finns struktur.

Annars har Rajs Lundström skrivit poesi sedan högstadiet.

– Det var det första jag minns att jag skrev – en dikt. Det var en uppgift i skolan i sjuan. Jag skrev en jättelång, jättesmörig, emo-kärleksdikt som jag sedan publicerade på Sockerdricka, och blev jätteaktiv där.

Sockerdricka var länge ett av Sveriges främsta internetforum för unga amatörskribenter och poeter som gjorde sina första försök till skrivande och sökte kontakt med andra som skrev.
Forumet finns kvar i dag, och ser i princip exakt likadant ut som när jag var inne där senast, för kanske 10 år sedan.

– Jag har försökt leta upp min gamla användare men minns inte vad jag hette. Det hade varit roligt om jag kunde hitta dikten, men den kanske inte finns kvar, säger Rajs Lundström.

Det var också genom Sockerdricka som Rajs Lundström började hitta andra poeter. De har peppat henne till mer skrivande, och hjälpte henne att komma in på Biskops Arnös författarlinje efter gymnasiet.

I helgen deltar Rajs Lundström på Internationella poesifestivalen i Stockholm. Där föddes också debutsamlingen Armarna för tre år sedan.
Hon hade skrivit och läst upp den första sviten på Akt Ung – poesifestivalens scen för unga oetablerade poeter.

– Jag pratade med någon på 10-tal [litteraturtidskriften som arrangerar festivalen, reds. anm.] som frågade om inte det här skulle bli en bok. Så då fortsatte jag skriva. Först hade jag känslan av att det var separata delar men sedan började det kännas som en helhet.

Armarna har beskrivits som en talspråkig och bitvis humoristisk diktsamling om döda vänner, relationer och vägen ur missbruk. Många recensenter har också lyft den som en ”judisk familjeberättelse”.

– Det är nog den sista dikten de har tänkt på då, säger Rajs Lundström.

Hennes morföräldrar är båda förintelseöverlevare. De är båda också författare, och har stöttat Rajs Lundströms skrivande. Just nu jobbar de på ett gemensamt, om än hemligt, projekt.

– Jag skrev den dikten efter nazistdemon i Göteborg. Jag hade gått till jobbet och min kollega hade hållit ett långt föredrag om Illuminati och om någon… judisk man som kommer till Stockholm varje år och köper hus och då fick jag nog och skrev den. Sedan blev jag typ förvånad över att jag inte hade skrivit den tidigare. Jag hittade mycket i mig själv när jag skrev den.

Poesi kan lätt kännas nischartat. Få skriver det. Få läser det. Ändå finns det många som drömmer om att skriva, och också gör det som unga.
Jag frågar om Rajs Lundströms självförtroende. Hon säger att hon tidigt förstod att hon var bra på att skriva, och att hon därför fortsatt.

– Jag spelade mycket fotboll tidigare, och jag tänker att det funkar likadant med skrivande som med fotboll: man märker om man har ett bollsinne eller inte. Jag märkte att jag hade en känsla för det. Men om man är osäker på det spelar det inte så stor roll, då får man jobba lite mer.

Säg att man läser den här intervjun, är 16 år, bor i Falun och drömmer om att skriva. Hur går man tillväga?

– Internet är väldigt bra för det där. Då fanns ju bara sockerdricka, men idag finns det fler sammanhang där man kan testa och se. Man kan också vara anonym, vilket kan vara ganska frigörande, men att träffa andra som skriver är ju en lyx.

Vi börjar avsluta. Frihets producent ska ta över för att fotografera och filma när Rajs Lundström läser titeldikten ”Armarna” ur sin samling (den kan du se och höra på Frihets instagramkonto, @frihet.se).

– Det här ville min fru väldigt gärna att jag skulle nämna förresten, säger Rajs Lundström och ler lite förläget.

– Jag håller på med en kärleksbok just nu.

Handlar den om din fru?

– Ja.

Vi skrattar, och ett dimmigt novemberljus kämpar med att lysa upp lägenhetens alla lövverk.

Text: Lotta Ilona Häyrynen, chefredaktör Frihet