Historiskt vittnesmål om representationens kraft
I år är det fyrtio år sedan Socialstyrelsen slutade kalla homosexualitet för en sjukdom. Ingrid Rybergs dokumentär En armé av älskande skildrar 70-talets svenska queerrörelse och dess motstånd mot samhällets bild av homosexuella som olyckliga, sjuka och kriminella. Frihets kultur- och debattredaktör Sanna Svanström har sett filmen och skriver om vikten av representation.
E n telefon ringer med skivtelefonernas karaktäristiska skallrande. En kvinna kommer fram till ett debattprogram i public service, den tidstypiskt nasala rösten är upprörd på gränsen till rasande. Att visa homosexuella på tv äcklade större delen av den svenska befolkningen menade hon. Ville SVT verkligen sända sådant, när barnen kunde se?
Så inleds Ingrid Rybergs film En armé av älskande som hade premiär i vintras. I dokumentären intervjuar Ryberg medverkande och skapande krafter bakom filmerna Bögjävlar, Kvinnan i ditt liv är du och Eva och Maria som samtliga kom på 70-talet. Samtliga visar upp stolta, lyckliga hbtq-personer. Upprinnelsen till att skapa filmerna var samstämmig för de medverkande. De var trötta på de slentrianmässiga beskrivningarna av homosexuella som sjuka och deprimerade. De ville visa vitala, glada och kära människor, så som de kände sig och levde. De ville berätta en annan historia än den enda som fanns att tillgå.
En armé av älskande består av ett kollage av filmer från den brytpunkt när gayrörelsen i Sverige började kämpa sig ut ur skuggorna och in på samhällets offentliga scener. Läggningen var avkriminaliserad sedan 1944, så de homosexuella bröt inte mot lagen – men att leva ut sina begär betraktades som sjukligt. Dragningen till personer av eget kön var något som skulle botas, förslagsvis med elchocker. Men de queera vägrade låta sig definieras. I En armé av älskande får vi se hur gatorna fylls av människor som demonstrerar för sin rätt att finnas till och hur de samlade runt kameror, skrivmaskiner och talarstolar försöker förändra samhället. Med halvlånga luggar svängande i takt med demonstrationssångerna och alla iklädda tidens färgglada kostym.
I filmen får vi också träffa intervjupersonerna i dag, mer än fyrtio år senare. På ett sömlöst sätt växlar scenerna mellan de medverkandes ungdom och deras äldre jag. De berättar om filmerna där de äntligen fick visa en annan bild av sig själva, av människor man kunde vilja vara. Om sin uppväxt, sitt uppvaknande, om kärleken och aktivismen som förenade dem. Det är rörande att se två kvinnor i sjuttioårsåldern plantera lökar på kolonilotten samtidigt som de minns tillbaka på hur de kastade sten genom rutorna på stadens porrbutiker och fyllde låsen med lim.
Det drar i smilbanden och värmer i hjärtgropen när bioduken fylls av protesttåg, ömhetsbetygelser och aktivistiskt engagemang. Man skrattar åt klipp från den geniala kampanjen där folk i protest sjukskrev sig med motiveringen att de kände sig ”lite homosexuella idag”, och åt det faktum att personerna bakom Eva och Marie faktiskt fick pengar från Socialstyrelsen till sin film – eftersom den kunde verka i abortförebyggande syfte. (Jo, det är helt sant). Men det ilar också till i magen när samma duk fylls av de medverkandes oro för en framtid som verkar medföra ett allt brunare klimat. Kommer jag få betala mer i skatt om några år, för att jag är lesbisk? frågar sig någon. Om jag hade varit ung hade jag känt behovet av att gå i bräschen igen idag, säger en annan. I ålderdomen börjar de ifrågasätta tryggheten i de rättigheter de slogs för, och vann, i sin ungdom. De som vågade skapa en egen bild av vilka de är räds nu att samma bild – hbtq-personen som en människa som är som folk är mest – ska tas ifrån dem.
En armé av älskande är en kavalkad av regnbågsfärgade utropstecken efter konstaterandet att representation är viktigt. Gayrörelsen slogs för sin frihet på gatorna, men också genom tv-rutan, bioduken och mellan bokpärmarna. De medverkande tar flera gånger upp att det i deras ungdom inte fanns några förebilder – inga filmer, inga böcker. De fick skapa dem själva. Och det gjorde de.
Att påminna oss om sexuella minoriteters kamp i dagar av politisk turbulens är en skyldighet. I dag finns HBTQ som en kategori i bokhyllor, på streamingtjänster och i poddlistor. Skildringarna av hbtq-personer brottas fortfarande med en ofta undanskymd tillvaro och det är en lång väg kvar att vandra gällande stereotyper och verklig representation – men de lyckade exemplen finns och blir fler och fler. Detta har vi att tacka de som en gång vågade gå mot samhället och vägrade avbilda sig själva som perversa, mentalt rubbade eller brottslingar.
Utan bara som älskande.
Bögjävlar och Eva och Maria finns att se på Filmarkivet.se.
Du kanske också gillar
-
Vi marscherar för dem som inte kan
Redaktionen
-
10 manliga förebilder
Redaktion
-
Kampen för #MeToo och HBTQ-rättigheter på kinesiska Twitter
Redaktion