Hobbybiologerna på Twitter har fel om könsskillnader

J ag ser dock att andra reagerar annorlunda på artikeln. Riksdagsledamoten Hanif Bali reagerar till exempel med att hånfullt avfärda kvinnan som en ”social justice warrior” och slå fast att ”man hittar könsskillnader på en dag gamla bebisar” och att ”flickor tittar längre på dockansikten och pojkar tittar längre på den komplexa figuren”.

Plötsligt slås jag av hur lite som hänt under de 20 år som jag deltagit i den offentliga feministiska debatten.

Bildvalen i leksakskataloger diskuterades även för 20 år sedan. Det är också ungefär då som studien Hanif Bali refererar till genomfördes.

Studien genomfördes av Simon Baron-Cohen, professor i psykopatologi, och Jennifer Connellan, då en av hans doktorander. De mätte den tid som 102 nyfödda bebisar (av 154 slumpmässigt utvalda) på samma BB-avdelning i Cambridge, spenderade med att titta på ett ansikte jämfört med en mekanisk leksak.

Studien visade detta: både flick-och pojkbebisarna spenderade ungefär lika lång tid på att titta på ansiktet. Pojkbebisarna tittade något längre på leksaken än flickbebisarna. Flickbebisarna tittade något längre på ansiktet än på leksaken.

52 av testsubjekten kunde för övrigt inte testas på grund av ”extended crying, falling asleep, or fussiness.”

Studien genomfördes år 2000. Och allt sedan dess har den använts för att försvara allt från varför leksaksaffärer marknadsför olika lego till flickor och pojkar, till skillnader mellan vuxna mäns och kvinnors lönekuvert. När Hanif Bali och hans följare två decennier senare tar upp studien för att håna de som kritiserar leksaksföretag, har det alltså börjat bli lite tjatigt.

Ett problem med debatten om biologiska könsskillnader – idag precis som för 20 år sedan – är att folk tror att den handlar om huruvida biologiska könsskillnader finns eller inte. Det gör den inte. Vi vet att de finns.

Ändå hör man ofta att ”feminister förnekar kön.” Det är en antingen medvetet eller omedvetet slarvig tolkning av debatten. Vad de flesta feminister faktiskt säger är att kön är mycket mer komplext än den syn vi har i vårt samhälle eller kultur. Det vill säga den mer enkelspåriga synen att det finns två– och endast två – mänskliga kön som dessutom helst är varandras raka motsatser. Man eller kvinna. Maskulin eller feminin. Logik eller känsla. Aggressiv eller passiv. Ja, ni vet.

Det feminister kritiserar är idén att det är naturen – inte vi människor själva- som bestämt att kön så att säga ”är” på det här sättet. Ett sätt som snillrikt nog tenderar att sätta det som räknas som manligt på toppen av hierarkin.

Kvinnor vet att ”biologiska könsskillnader” historiskt har tolkats till mäns fördel och kvinnors nackdel, och att det inte är någon slump. Under åren har kvinnor utpekats som olämpliga för allt från utbildning till att få rösta i allmänna val, på grund av sin ”biologi.” Samtidigt har mäns ”biologi” pekats ut som anledningen till att män i högre grad än kvinnor blir höga chefer, makthavare och presidenter. Eller en gång i tiden: ens få gå på universitet.

Alla som inte är förblindade av nåt sorts hat mot ”PK-samhället” kan förstås se att detta inte handlar om könsskillnader, utan om könsdiskriminering.

Biologiska könsskillnader har slarvigt och ovetenskapligt använts av makthavare och lagstiftare i alla tider för att upprätthålla socialt konstruerade strukturer. Det är viktigt att komma ihåg. Det är såklart inte fel att hänvisa till forskning i debatten, men tills forskningen kan fastställa att könsskillnader också innebär att vi ska sluta sträva efter att våra barn ska få vara så fria som möjligt i sina val av leksaker, kläder och karriärer, så bör hobbybiologer inte sitta på Twitter och antyda det.

Själv tror jag att affärer marknadsför rosa leksaker till flickor och blå leksaker till pojkar inte för att barnens ”biologi” kräver det utan för att de vet att barn tidigt lär sig vad samhället anser ingår eller utesluts i deras könsidentitet. Samma gäller för föräldrarna som betalar, och det gör det helt enkelt lättare att sälja leksaker så. Personligen kan jag tycka att företag som tjänar pengar på barn också ska ta ett socialt ansvar och aktivt motarbeta begränsande normer, men jag inser också att verkligheten inte fungerar så.

Det krävs påtryckningar för att företag ska välja det som inte är den enklaste marknadsföringen. Det är med andra ord upp till oss att ta ansvar för att förtryckande könsnormer ska kosta företag att sprida. Det blir upp till oss att protestera när vi anser att det behövs, precis som kvinnan i artikeln om leksakskatalogen gjorde. Ja, innan hon blev offentligt uthängd och hånad av en av våra riksdagsledamöter, alltså.