Individualismen kan ena socialister och liberaler

U nder 1900-talet delades politiska grupperingar ofta in efter olika ekonomiska idéer. Liberaler och konservativa – ”högern” – fann varandra i marknadsekonomin och enades därmed mot socialister – ”vänstern”.

Så enkelt är det inte längre att rita den politiska kartan.

I det nya århundradet har politiska konfliktlinjer dragits upp som skär genom gamla allianser och skapar, eller möjliggör, helt andra gemenskaper. Det kallas ibland för ”kulturkriget”.

Nya politiska konflikter gäller värderingar och kulturella uttryck snarare än ekonomi: tradition, konformitet och auktoritet står mot progression, pluralism och tolerans.

2000-talets politiska karta är långt från färdigritad, men det är möjligt att liberaler och socialister borde, eller kommer att behöva, söka gemensamma nämnare att samlas kring. Om detta vittnar inte minst Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet. Det sägs ibland att dessa fyra partier inte har någonting som enar dem utöver en gemensam yttre fiende, det vill säga Sverigedemokraterna och de partier som kan tänkas att samarbeta med dem. Yttre krafter kan svetsa samman de mest brokiga skaror, men de liberala och socialistiska partierna kan också finna varandra i någonting annat än gemensamma motståndare.

En möjlighet för dem är att enas i individualismen. Det skulle innebära att både liberaler och socialister söker sig tillbaka till sina rötter i en ideologisk förnyelse anpassad efter en ny politisk verklighet.

Den breda liberalismens försvarare och kritiker pekar ut några av individualismens kännetecken: samvete, val och samtycke, ett starkare fokus på den enskilda människan och hennes rättigheter och en minskande betydelse av grupptillhörighet och sociala identitetsmarkörer. Individualismen är en moralisk idé om det höga värde som den enskilda individen bär i kraft av att vara just en individ.

Till exempel argumenterar filosofen Larry Siedentop boken Inventing the Individual: The Origins of Western Liberalism för att individualismen är en grundläggande komponent i västerlandets breda liberalism, vilken han också försvarar. Enligt Siedentop gjorde individualismen sin intellektuella och sociala debut genom aposteln Paulus, som predikade att varje människa är ansvarig för sin egen frälsning – oavsett om man är härskare, slav, kvinna, man, rik eller fattig. Genom Paulus teologi blev individen en organiserande princip i västerlandet. Det var så, menar Siedentop, som civilsamhället växte fram med sin karakteristiska distinktion mellan offentligt och privat och med sin starka betoning på samvete och val.

Statsvetaren Patrick J. Deenan, en konservativ kritiker av den breda liberalismen, behandlar i sin bok Why Liberalism Failed i stället individualismen som en upplysningsprodukt. Enligt Deenan har individualismen förändrat relationer som exempelvis den mellan familjemedlemmar, mellan människor i olika samfund och till och med relationen mellan människor och Gud så att de bygger på samtycke. Deenan hävdar att detta har skett på bekostnad av naturliga och verkligt levande relationer i samhället. Individualismen, menar Deenan, förklarar den breda liberalismens påstådda ohållbarhet.

Men individualismen är inte unik för liberalismen. Den finns också inom socialismen.

Frank Thilly skrev i en fackfilosofisk artikel år 1923 att även socialismen är en ”intensivt individualistisk doktrin”. Med det menade han att socialister genom ekonomiska reformer strävar efter att neutralisera konkurrenskrafter på individnivå så att varje individ kan leva ett verkligt mänskligt liv. Individualister, menade Thilly , söker progressiva sociala ändamål – att skapa eller möjliggöra en bättre mänsklighet. Han tycks ha haft rätt både i att liberaler och socialister i hans tid var individualister och att individualister förenas i progressiva ändamål.

1800-talsfilosofen John Stuart Mill, ofta kallad ”liberalismens fader”, betraktade sig själv som socialist. Mill formulerade den så kallade skadeprincipen, som säger att det enda rättfärdigade skälet att utöva makt över en enskild individ mot hennes vilja är att förhindra skada mot andra. Skadeprincipen har sedan dess blivit helt central i det liberala idébygget. Vidare menade Mill att arbetarna under den industriella revolutionen inte fick tillräcklig del av samhällets ekonomiska utveckling. Deras livsvillkor stod stilla. Därför förespråkade han just som Thilly skrev socialistiska reformer som skulle minska konkurrensen på individnivå.

Mill ville göra det möjligt för varje människa att förverkliga sin egen originalitet. Genom att kultivera det som är unikt i varje människa, skrev han i sin bok On Liberty, blir individen ädel och vacker. Mill var en liberal, socialistisk och progressiv individualist som sökte individens individualitet.

Filosofen John Dewey är ytterligare en tänkare stöpt i en liknande ideologisk form, som skrev och verkade innan 1900-talets ekonomisk-politiska konfliktlinjer skiljde liberaler och socialister åt. I en uppsättning artiklar skrivna runt 1929 års finanskris efterfrågade Dewey ett samhälle som skulle tjäna framväxten av en ny individ. Han sökte möjligheter för den enskilde människan att delta personligen i en delad kultur, så att individen uppfylls av en känsla av socialt förverkligande. Den amerikanska industrialismen alienerade människan, menade Dewey, och gjorde henne till en anonym kugge i ett ekonomiskt maskineri. Den tog från henne möjligheten att definiera sig själv. Därmed sökte Dewey en individualism som kunde knyta samman den enskilde människan med effekterna av sina handlingar och som satte henne i en social och ekonomisk position där hon kunde bestämma meningen av sin egen existens.

Den idémässiga föreningen mellan liberalism och socialism är inte ny för Sverige. Vår socialdemokrati härrör exempelvis från den liberala, reformistiska, falangen i 1917 års splittring av den socialistiska arbetarrörelsen.

Sigfrid Hansson, statsminister Per Albins äldre bror, skrev ideologiskt uppmuntrande i Tiden att ”[o]m man skall karaktärisera [1880-talets] fackföreningsrörelse i politiskt avseende nödgas man närmast beteckna den som en liberal arbetarrörelse.” Vidare syftar den svenska statsindividualismen – förtjänstfullt beskriven i Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs bok Är svensken människa?– till att säkra människans oberoende genom att upprätta en relation mellan den enskilde individen och staten.

Det finns rent objektiva skäl att fortsätta utveckla denna gemenskap med individualism som förenande kraft. Individualismen sammanfaller med värderingar och praktiker som inkluderar människor snarare än stänger dem ute på basis av godtyckliga grupptillhörigheter (se tex socialpsykologen och antropologen Geert Hofstedes forskning). Ekonomerna Yuriy Gorodnichenko och Gerard Rolands undersökningar visar att individualistiska kulturer i högre utsträckning än andra utvecklas till demokratier, liksom att de är mer innovativa, ger högre inkomst per arbetare och leder till större total faktorproduktivitet.

Ur ett liberalt och socialistiskt perspektiv gäller frågan inte lika mycket om man borde förenas i individualismen som hur. Det är inte min avsikt att ge realpolitiska svar här. I stället vill jag bereda ideologiskt utrymme för liberala och socialistiska politiker att verka tillsammans.

Det ideologiska svaret är att man tillsammans bör sträva efter att minska den sociala, ekonomiska och politiska betydelsen av kön, etnicitet, sexualitet, klass, nationalitet, religion, funktionsvariation och så vidare. Den enskilda individens livsöde ska inte bestämmas av de sociala identitetsmarkörer hon bär. Liberal och socialistisk politik bör utformas med syftet att göra individens verklighet till en effekt av beslut som hon själv fattar.

Föreningen genom individualism kräver dock att både liberaler och socialister gör avsteg från sina ideologiska extremer. Karl Marx hävdade till exempel i Outline of the Critique of Political Economy att individualismen är en ”absurditet”. Margaret Thatcher påstod i en intervju med magasinet Woman’s Own år 1987: ”… vem är samhället? Det finns inget sådant! Det finns individuella män och kvinnor…” Både Marx och Thatcher verkar stödja den befängda idén att människor är isolerade och självskapade varelser som kan förstås utanför sina sociala kontexter. Så har mer behärskade tänkare aldrig föreställt sig individualismen.

John Dewey skrev att individer “som inte är sammanlänkade genom föreningar, vare sig inhemska, ekonomiska, religiösa, politiska, konstnärliga eller pedagogiska, är monstruositeter”. Ekonomen och samhällsteoretikern Friedrich Hayek menade att riktiga individualister “utgår från människor vars hela natur och karaktär är bestämd av deras existens i samhället”.

Den individualism som liberaler och socialister kan förenas i måste vara grundad i en balanserad syn på den enskilde människan som en social varelse. Föreningen mellan liberalism och socialism är alltså inte bara möjlig genom krafter som fogar dem samman utifrån – de två delar också en värdegemenskap som verkar som en enande kraft som våra riksdagspartier borde ta vara på.

Lyft fram individen. Tjäna henne genom att förändra de villkor som inskränker på hennes möjligheter att skapa sitt eget liv. Det moraliska ändamålet för liberaler och socialister borde vara att tillsammans verka för att befria individen från social och historisk determinism.

Jesper Ahlin Marceta, forskare i filosofi vid Kungliga Tekniska Högskolan  

Illustrationer: Studio Annalog