Lady Gaga, R Kelly, konsten och cashen

N är Lady Gaga äntligen skulle släppa nytt album hösten 2013 var vi många som jublade. Lady Gaga har väldigt trogna fans, eller “little monsters” som hon kallar oss. Vi visste redan innan det kom att detta album skulle bli fantastiskt. Vilket är ett grundläggande problematiskt sätt att förhålla sig till en artist.

Innan albumet kommit gick rykten om spåren på plattan. Ett var att det skulle finnas en låt med titeln “Do what you want (with my body)” där artisten R Kelly skulle medverka. “Är inte han typ anklagad för våldtäkt mot barn?” frågade jag en vän. “Jo”. Det hela kändes olustigt.

Men sen kom albumets första singel, “Applause”. I den låten sjunger Gaga att förr var popkultur en del av konstvärlden, (en referens till konstgenren “Pop Art”, vanligen förknippad med konstnären Andy Warhol) men att nu skulle istället konsten bli en del av popen, genom Lady Gaga.

“Pop culture was in art, now art’s in pop culture in me”

Att Applause blev albumets första singel ifrågasattes. Men egentligen var det ett smart drag. För med de raderna satte Gaga också upp reglerna för hur det kommande albumet skulle uppfattas. Nämligen som konst, inte “bara” popmusik.

Sedan kom slutligen albumet. I titelspåret Artpop vidareutvecklar Gaga idén bakom albumet när hon sjunger att “Artpop could mean anything” och att “brushes of darkness might help you create”. Det vill säga: detta popalbum var ett konstprojekt som kunde betyda vad som helst. Ett konstprojekt med mörka penseldrag.

Grejen med konst är att konsumenten av den har rätt att tolka, och min tolkning var att om Artpop kan betyda vad som helst, så betydde det nödvändigtvis inte att Gaga med låten “Do what you want” ville uppmuntra eller romantisera sexuella övergrepp.

Gaga kanske bara ville skapa ett provokativt konststycke som lyfte frågan och väckte debatt. Det var i alla fall min tolkning, hösten 2013, och i den tolkningen tillät jag mig själv att älska plattan trots dess kontroverser och de spår jag initialt uppfattat som olustiga. Det var känslor jag skakade av mig. För albumet var ju konst, öppen för tolkning. Och jag älskade Lady Gaga.

Idag har hennes beundrarskara vuxit. Gaga har tagit ett kliv in i finkulturen i och med succéfilmen “A star is born”. Hennes nya fans kanske inte ser sig själva som små monster för det. Men jag gläds åt hennes framgångar ändå. För jag älskar Lady Gaga.

Men för några dagar sedan gjorde Lady Gaga ett uttalande på sociala medier där hon deklarerade att låten “Do what you want”, feat. R Kelly, kommer att plockas bort från samtliga streamingtjänster. Uttalandet hade givetvis med den uppmärksammade dokumentären “Surviving R Kelly” att göra.

I “Surviving R Kelly” träder flertalet kvinnor fram som utsatts för övergrepp och vittnar mot artisten. “What I am hearing about the allegations against R Kelly is absolutely horrifying and indefenseble” skriver Gaga i sitt uttalande. Och många som, precis som jag, älskar Lady Gaga har hyllat inlägget.

Men det är ju inte nyheter Lady Gaga hör nu. JAG visste ju att R Kelly var anklagad för våldtäkt 2013. Lady Gaga visste det garanterat. Det bekräftar dessutom Gaga i detta uttalande där hon vidare skriver att hon var i en mörk fas i livet när hon producerade Artpop och att hon vid tillfället ville skapa något provokativt.

Att bjuda in en anklagad våldtäktsman att sjunga i en låt där texten uttryckligen lyder “gör vad du vill med min kropp” låg alltså helt i linje med vad Gaga ville uppnå. Hur olustigt det än kändes. Allt är konst, konst kan vara allt, Artpop could mean anything.

Artpop mottogs väl av fansen, men sålde inte alls lika bra som Born This Way, albumet som kom innan Artpop. I min värld var detta inte märkligt, för Gaga hade skapat konst och konst ska inte på samma vis vara kommersiellt som vanlig pop, vars främsta syfte är att sälja.

Men kanske var det också, har jag insett nu, för att Born This Way betydde något mer än “anything”? Born This Way hade betydelse. Titelspåret blev ju som bekant en anthem för HBTQ-rörelsen.

Men jag var ju ett litet monster, jag älskade Lady Gaga, och därför älskade jag även Artpop. Plattans alla spår, även de olustiga, efter att Gaga förklarat för mig att det var konst. Och jag tyckte att Lady Gaga var ett konstnärligt geni, hon kunde inte göra fel. Vi hade som sagt bestämt på förhand att detta album var fantastiskt.

Och vi köpte det konceptet: pop-albumet som egentligen var ett konstprojekt. Vi köpte även plattan. Biljetter till turnén. Tröjan i shopen. Och här någonstans börjar jag undra…

Vad är egentligen konst?

Det är den fråga som Artpop i sin existens menade att besvara: Anything. Men kan verkligen vad som helst anses vara konst?

Det blir också en fråga om vem som är konsument av konst, och om denna är en betraktare, mottagare eller aktiv köpare. Om konsten är ett kulturellt uttryck eller en produkt till salu. Vem som utnyttjas eller offras i skapandet av konsten. Vem som tjänar på konsten.

För att bjuda in den anklagade våldtäktsmannen att sjunga är ändå att ge honom ett erkännande, även om syftet är att provocera. Och vad ger det för effekter för hans offer när han får ett sådant erkännande av en av världens främsta pop-artister?

Och sedan har vi den slutgiltiga frågan: kan konstnärer ta avstånd från sin egen konst, flera år efter att den producerats, när konstnären i fråga redan tjänat hutlösa summor pengar på den?

Gagas beslut att nu plocka bort låten från samtliga streamingtjänster kommer för sent, i min mening.

Lady Gaga är själv offer för våldtäkt. Hon valde att berätta om det i samband med att “The Hunting Ground”, en dokumentär om sexuella övergrepp på USA:s universitet, släpptes. Då släppte även Gaga låten “Til it happens to you”. Detta var hösten 2015.

Gaga hade kunnat plocka bort låten “Do what you want” i samband med att “Til it happens to you” släpptes. Det hade varit mer av en markering. Nu känns det mest som att den nyfödda filmstjärnan som strosar på röda mattan med Bradley Cooper inte vill förknippas med sitt gamla samarbete.

Som att låten med R Kelly inte passar hennes nya image, och behöver raderas. Som att hon skäms, men inte av rätt skäl.

Tolkar man hela albumet Artpop som ett konstprojekt, vilket jag uppfattat att tanken var, så kunde albumet lika gärna få ligga kvar i sin helhet. Som en del av konsthistorien, öppen för tolkning, och fritt att konsumera eller inte.

Att låten nu plockas bort innebär att hela konceptet kring Artpop var en lögn. Vilket kanske är bra. Kanske ska inte artister kunna göra vad som helst i konstens namn. Kanske är det dags att “Det är ju konst!” inte längre ses som en godtagbar ursäkt för dåligt omdöme.

Kanske har Gaga insett att man inte kan göra vad man vill. Både “do what you want” och “anything” är helt enkelt dåliga värdeord att leva efter. Särskilt om man vill vara en förebild, så som hon blev för så många i och med Born This Way.

Lady Gaga behövde inte skapa olustiga låtar och kalla det konst. Hon var redan mer än “bara” pop, hon var en symbol för de utstötta, förtryckta och oförstådda. De som ingen lyssnar på. De som tystas innan de fått chans att höras.

Därför bör det ses som en positiv sak att hon plockar bort “Do what you want”, även om det kommer för sent. Den borde aldrig ha producerats från första början.

Och om det är vad Gaga menar nu, så är det bra att hon kommit till den insikten. Hon har alltid fansens kärlek. Men utöver vår kärlek har hon också våra pengar. De pengar alla vi fans la på att köpa plattan, köpa biljetter till turnén, köpa tröjan i shopen, och alla de gånger vi dansat till “Do what you want with my body”.

På det vis besvarar Artpop inte längre frågan “Vad är konst?”. Sex år senare får Artpop istället en ny fråga att besvara, i och med dess skapares nya avståndstagande. Frågan är: “Vad kan man göra för att tjäna pengar?” och svaret är: Vad som helst. Anything.

Och i den slutsatsen är jag redo att gå in i en ny fas som beundrare av Lady Gaga. Jag kommer inte längre älska henne blint och villkorslöst, men jag är beredd att hylla henne för hennes nya insikter längs vägen. Och om något känns olustigt kommer jag ibland att ha kritik att komma med. Vilket alla konstnärer ska vara beredda att någon gång mötas av.