Marie Kondo hjälper oss att låtsas att vi städar

D u har kanske sett henne på sociala medier – den väna japanska kvinnan med ett mjukt leende och knäppta händer. På Netflix trendar organisationskonsulten Marie Kondo med serien Konsten att städa där hon hjälper amerikanska familjer att få ordning på sina hem. Till det använder hon sin egen metod, KonMari, som bland annat går ut på att man ska slänga alla böcker som inte ger en ”a spark of joy”, att tacka sitt hem och att kläder ska placeras på högkant i lådorna.

Men frågan är – handlar KonMari-metoden egentligen om att städa? Den handlar för all del om att rensa ut och organisera, men inte om att damma, skura eller putsa. Marie Kondos händer viker kläder och sorterar papper, de solkas inte av blaskigt skurvatten.

Socialantropologen Fanny Ambjörnsson frågar i sin bok Tid att städa hur många av uppläggen i den uppsjö av olika tv-program på ämnet städning som egentligen handlar om annat – som organisering, inredning, eller helt krasst om möjligheten att gotta sig i andra människors röriga liv. I Tid att städa vill Ambjörnsson undersöka den riktiga städningens låga status och komplicerade politiska ställning. Detta gör hon i förhållande till städningens plats i korrelation till bland annat genus, klass – och tid.

”Är städning då så politiskt?” Kanske någon undrar. Ett rungande ja kan stödjas med exempel frånbåde det privata och offentliga. I fallet städning är de två dessutom tätt sammanflätade med varandra:

I många hem rasar, trots att vi bor i ett av världens mest jämställda länder, ofta ett fördelningskrig. Kvinnor gör fortfarande cirka 64 procent av arbetet i hemmet – det kan översättas till 45 minuter mer per dag. I intervjuer Ambjörnsson gjort i och med Tid att städa har alla intervjuade mer eller mindre komplicerade relationer till städningen, som de kopplar till känslor som skam och skuld (men även glädje och sinnesro). De mest komplicerade känslorna inför städning har de intervjuade kvinnorna. De är å ena sidan rädda att genom tjat framstå som ojämnställda, något de förknippar med äldre generationer och en förlegad kvinnosyn. Å andra sidan vill de upprätthålla en jämn fördelning och känner att samhället dömer dem hårdare för damm i hörnen och oputsade fönster än deras manliga respektive.

Ett annat genomgående tema är stress. Man hinner inte med och blir frustrerad när allt arbete du lagt ner snart är ogjort, när vardagen kommer med allt sitt stök. Som en kvinna uttrycker det: ”All tid är tid innan städning”.

Ett utslag av intervjuerna kan sammanfattas med att en allt mer stressad samtid gör att folk upplever det svårare att få livspusslet att gå ihop. Många lockas av tanken att någon utifrån skulle komma in med jämna mellanrum och bara få den där smutsiga demonstrationen av tidens gång att försvinna – och allt fler skaffar just det. Städhjälp.

Under den kommande mandatperioden ska RUT-avdraget, som subventionerar tjänster i hemmet, ökas till 50 000 kronor per person och år. När debatten om hemhjälp tog fart på nittiotalet kallades diskussionerna nedlåtande för ”pigdebatten”. Att ta städhjälp av någon utifrån förknippades med en sedan länge svunnen tid där systemet byggde på sociala orättvisor. Eller som Ambjörnsson skriver: ”Att städa någons hem formulerades som sinnebilden för förtryck baserat på kön och klass.”

I dag, cirka tio år efter det första RUT-avdraget, är frågan om städhjälp på många sätt avdramatiserad. I en ekonomi med en allt mer utvidgad servicedel och med möjlighet till billig arbetskraft fyller städhjälp ett behov. Eller med andra ord: i en ekonomi med djupa klassklyftor finns de som kan betala och de som behöver jobbet. Ett slående exempel på avdramatiseringen -ja, nästan statusen – på att ha inhyrd RUT-personal är Blondinbellas hemhjälp. De har ett eget instagramkonto, @thelowengriphouse, där bilder på rena handdukar och välsorterade garderober postas.

Frågan är vad det är som har förändrats i vårt förhållande till städning eftersom städhjälpens existens, och subventionering, verkar bli mer och mer en icke-fråga? Fanny Ambjörnsson tror att svaret bland annat handlar om sysslans värde i ett allt mer individualiserat samhälle.

Ambjörnsson beskriver städningen som något som, olikt många andra sysslor i hemmet, har en cirkulär tidslinje. Det görs en gång för att sedan behöva göras igen och igen – med enda effekt att man försöker återgå till någon form av status quo. Det skapas inte heller något nytt av städning. Effekten är att kallas bevarande snarare än skapande.

Det finns, menar Ambjörnsson, ingen framåtlutning i det vardagliga städandet. Det är inte en utvecklande syssla utan tvärtom repetitivt och monotont. I en kultur med krav på en stadigt uppåtgående prestationskurva passar den inte in. Därför lockas vi till att betala någon för att utföra den.

Att organisera, däremot, går helt i linje med den självförverkligande, kontrollerade människan. Hon som ständigt försöker hitta nya sätt att optimera sig själv för att vara så effektiv som möjligt. Vi behöver frigöra utrymme för att utveckla oss själva, till vår egentid – och då äter dammtorkande och toalettskrubbande alldeles för mycket av våra liv.

Så genom att kolla på Marie Kondo kan vi låtsas att vi städar när vi tackar vårt hem för att vi får bo där och skjuter på bråket om disken. Att kapitalisera på ordning är ett sätt att få oss att känna oss duktiga utan närkontakt med dammråttor eller meterlånga hårsträngar ur avloppet, att vi utvecklas när vi behöver stå still. Kanske är det helt enkelt ett sätt för oss att sopa de politiska problemen med städning under mattan.