S överenskommelse handlar bara om makt

V i lever i intressanta tider. Med ögat på det nyliga dramat i regeringsbildningen kan jag inte hjälpa att tänka på kompositören Giuseppe Verdis opera Ödets makt. I operan slänger en av karaktärerna en pistol på marken, som strax efter avfyras, något som får katastrofala konsekvenser. På samma sätt har även Löfven nu slängt Vänsterpartiet åt sidan i och med sin pakt med nyliberalismen, och nu har han fått känna efterskalvet av sitt agerande.

Från många sidor inom socialdemokratin välkomnades överenskommelsen mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna som ett genombrott i “ansvarstagandet för Sverige genom kompromisser”. Det ter sig emellertid rätt tydligt för oss som ser närmare på saken att orden ansvar och kompromisser endast är floskler utan mening i denna sorgliga historia. Den verkliga underliggande driften här är maktlystnad, och det bör inte uppmuntras i någon form.

Att kalla förhandlingarna för en kompromiss är att vrida på verkligheten. Centerpartiet fick igenom hela sitt nyliberala partiprogram och Socialdemokraterna fick statsministerposten. Detta kanske kan verka som en kompromiss för vissa, men ett dödsdömt skepp seglar ner i havet oavsett vem kaptenen är. Att Centerpartiet har total makt över den kommande regeringen är inte en kompromiss, det är bara en miss. Att Socialdemokraterna skulle tvingas regera på villkoren från ett av de mest extrema partierna i Sverige är djupt oroande.

I Socialdemokraterna finns det mycket romantik om vår vackra folkrörelse och vår stolta historia. Det är därför konstigt att se vissa visa sig beredda att offra hela denna folkrörelse endast för makten. Vi måste inse att “ansvarstagande” inte imponerar svenska folket om man samtidigt får bilden av att partiet som tar ansvar har två ansikten som talar skilda språk. Saker som imponerar svenska folket skulle vara avgiftsfri kollektivtrafik, en stärkt välfärd, tandvård som del av den allmänna sjuk- och hälsovården och andra tydliga socialdemokratiska förslag. Det vill säga förslag som aldrig kommer gå igenom i en nyliberal regering, oavsett vem som sitter på statsministerns kontor.

Många har tagit sig en mycket fräck strategi, och beskyller oss som motsätter oss denna överenskommelse för att vilja släppa fram Sverigedemokraterna och därmed indirekt anklagar oss för att vara fascistsympatisörer. Jag försäkrar er om att det inte är fallet. Socialdemokratin har alltid varit den starkaste motpolen till fascismen, och vi vill bevara denna starka motpol genom att inte förgöra Socialdemokraternas förtroende bland folket, något som med säkerhet skulle inträffa om socialdemokratisk regeringspolitik styrdes av nyliberaler. Utöver detta bör det påpekas att den som tvingas motivera sitt stöd till ett dåligt alternativ endast baserat på att ett annat alternativ är sämre inte har en särskilt stark poäng.

Den ädlaste vägen att ta härifrån är att gå i opposition snarare än att sälja sin ideologiska själ. Det kan innebära att det konservativfascistiska blocket tar makten, men om vi inte går i opposition riskerar vi att rörelsen går i kras, varpå högern kommer ha total ohämmad makt över landets politik. De som talar så fint om ansvarstagande tar aldrig upp denna aspekt av saken, men jag ber dem att trycka på om ansvarstagande här. Fyra år med en konservativ regering är trots allt bättre än till exempel tjugo.

Jag deltog i min första valrörelse 2018. Jag kände, likt många andra, ibland ren desperation över de stundtals besynnerliga förslag som Socialdemokraterna lade fram. Jag slog, likt många andra, mig i pannan av frustration när jag såg hur mycket fokus Socialdemokraterna lade på att slå på militarismens och polisstatens trumma. Men jag fortsatte kampanja. Nu kan jag, likt många andra, säga att det här inte var det jag kampanjade för. Jag kampanjade för jämlikhet, ekonomisk demokrati och ett slut på segregationen mellan innerstad och förort. Jag kampanjade, likt många andra, inte för en nyliberal regering.

Alla ögon är på Löfven nu. Vi får bara hoppas att han ser den ilska som skapats av överenskommelsen och byter kurs. Denna moderna tragedi som spelas upp mitt framför ögonen på hela Sveriges folk behöver inte sluta illa. Det är upp till oss medlemmar av arbetarrörelsen att se till att den inte förgörs för evigt.