Samlar eller splittrar schlagern?

I mataffärerna är det extrapris på taco-produkter, läsk och chips. I media har det figurerat rykten om missämja i nya konstellationer programledare och på bettingsajterna handlar det inte längre bara om sport. Med andra ord är det början på februari och den svenska institutionen Melodifestivalen har börjat.

I sex veckor framöver bjuder SVT på musiktävlingar runt om i Sverige. Men hur mycket politik ligger insprängt mellan koreografierna och tonartshöjningarna egentligen? Enligt Andreas Önnerfors, idé- och lärdomshistoriker vid Lund och Göteborgs Universitet, kan det finnas en hel del.

– Melodifestivalen är en blandning mellan spektakel och politik. Det finns i dag generellt en spektakulisering av politiken, att politik och entertainment flyter ihop, säger Andreas Önnerfors.

Han menar att man kan se olika politiska värderingsfrågor både direkt och indirekt i Melodifestivalen, och tar årets första deltävling som exempel. Där ser han både klimat- och identitetspolitik på scenen.

– Där fanns en ballad om miljön, ”Mina fyra årstider” med Arja Saijonmaa. Den är öppet politiskt kodad med budskapet att vi måste ta hand om vår miljö. Ett annat exempel är hur en av vinnarna, Mohombi, beskriver sig som ”afroviking” två gånger i sin presentation – något som inte har med musiken att göra. Vad betyder en sådan beskrivning? Kanske att det inte är självklart för vissa att han är svensk, och det är något som måste tas upp?

Vare sig det är för politikens skull eller inte – engagerar, det gör Mellon. Alla verkar ha en åsikt: frågan om varför SVT ska bekosta balunsen trängs med utskällningar av programledare och ”säg till när det är över”-kommentarer i sociala medier. Trots detta såg cirka tre miljoner första avsnittet av årets festival och det är en långt mer populär tillställning här än i många andra länder.

– I Sverige är Melodifestivalen närmast en kulturell ritual. Man hittar talanger från hela Sverige, och det är personer som medverkar som ofta inte får plats på scen på det sättet annars, säger Andreas Önnerfors.

Hur blev det då så? En av anledningarna till populariteten kan vara att vi helt enkelt är rätt bra på det här med musik, fortsätter Andreas Önnerfors.
– Vi har vunnit många gånger och har bra låtskrivare i Sverige. Många pratar sig varma om det svenska musikundret och svenskarna gillar det. Vi ser oss som en softpower-supermakt, som ger avtryck genom kultur och förhandlingar. Det passar in i den svenska självbilden.

En del kontroverser med politiska förtecken har funnits och finns fortfarande runt den svenska Melodifestivalen. Som årets kritik mot att nätcasinot Maria Casino är sponsor av festivalen – kanske en konsekvens av den senaste tidens debatt om spelberoende. Det ledde till att spelbolag framöver inte kommer att få sponsra arrangemanget (men Maria Casino får göra det i år då avtal redan ingåtts, enligt SVT). Andra exempel har oftast handlat om tävlingsinterna frågor, som röstningssystem och deltävlingarnas vara eller icke-vara. När det kommer till Eurovision Song Contest har tävlingen dock kantats av internationella schismer. Inte minst i år när finalen hålls i Tel Aviv, Israel.

För knappt hade israeliska sångerskan Netta Barzilai hunnit upp på scen för att ta emot priset som vinnare av Eurovision Song Contest 2018 förrän protesterna skallade från Rabat till Reykjavik. Bara dagar efter Israels vinst dog 60 personer efter att israelisk militär öppnat eld mot demonstranter på Gaza-remsan och runt om i världen höjdes röster för att bojkotta ESC i Tel Aviv. Bland annat har HBTQ-organisationer från 20 länder deltagit i ett upprop mot årets Eurovision och på Island har över 17 000 personer (4,8 procent av öns befolkning) skrivit på en namnlista som syftar till att få den isländska statstelevisionen att bojkotta finalen.

Vissa tror på bojkott. Andra vill belysa problematiken inifrån genom att låta tävlingen gå av stapeln även i kontroversiella länder och agera därifrån. Till exempel gjorde Loreen 2012 flera utspel för att uppmärksamma förhållanden i värdlandet Azerbajdzjan. I vår tid finns en annan möjlighet till aktioner på plats och digital nyhetsrapportering än det gjorde när tävlingen hölls i till exempel Francos stängda Spanien.

– I dag kan journalister och bloggare åka till stora evenemang i länder som är kontroversiella och bevaka därifrån. Det handlar om hur landet använder plattformen – är det bara propaganda som sprids? Det är självklart inte bra. Men om det händer kommer det sitta journalister och bloggare där och uppmärksamma det, säger Andreas Önnerfors.

Ett annat exempel på ESC-rabalder var 2016 när Ukrainas bidrag ”1944” anklagades för att kritisera Rysslands annektering av Krim i modern tid, förklätt i en sång om 40-talets krig. Att ta upp komplicerade förhållanden mellan länder och berätta om sitt lands eller sin kulturs historia tror Andreas Önnerfors är en av de stora behållningarna med Eurovision.
– Det som är bra med ”soft politics” är att då kan man bråka genom kulturen. ”1944” kan man prata om i Eurovision men kanske inte i världspolitiken just då. Det kan också vara gamla kulturella diskussioner som får ta plats och förklara saker, som varför grekerna går ut och demonstrerar för att Makedonien ska heta Nordmakedonien. Det är en bra ventil, säger Andreas Önnerfors.

Eurovision Song Contest startade 1956 som ett politiskt projekt – man ville ena ett av krig splittrat Europa. Och på vissa sätt har man lyckats, menar Andreas Önnerfors. ESC är den största och längst pågående musiktävlingen i världen och intresset från omvärlden bara växer, vilket inte minst märks på nya länder, som Australiens, intåg i tävlingen. En självbild av Europa som sammanhållet kommuniceras i de glada vykorten från de medverkande länderna. Samtidigt förhandlas Brexit, luftrum kränks och i flera länder slåss befolkningen mot ett alltmer diktatoriskt styre. Det i kombination med de senaste årens stridigheter i ESC gör det lätt att fråga sig vad tävlingens funktion egentligen är 2019.

Skulle du säga att Eurovision mest splittrar eller enar i dag?

– Jag är optimist så jag säger att den enar. Det är en lägereld där optimisterna samlas, och ett forum där olika kulturer kan samlas. Men det kan gå åt två håll: antingen blir det mer likriktat – alla sjunger svenskskrivna låtar i samma stil – eller fortsätter det vara ett spektakel där ryska babushkor, rumänska rappare och portugisiska balladsångare skapar en kakofoni som visar vad Europa är, säger Andreas Önnerfors.