Unga i Sverige har fått nog

F atemeh Khavari står på Norra Bantorget i Stockholm och pekar mot en staty. Den föreställer Hjalmar Branting, Socialdemokraternas första partiledare och statsminister för ungefär 100 år sedan. Norra Bantorget är en historisk plats för Socialdemokraterna. Här samlas man varje år för demonstration den första maj. Här ligger LO-borgen. Här står statyerna över folkrörelsens forna hjältar. Här sittstrejkade rörelsen Ung i Sverige för några månader sedan, med kravet att stoppa utvisningarna till Afghanistan.

– Det här är Socialdemokraternas hem kan man säga. En meningsfull plats. Därför valde vi att flytta oss hit, vi ville tala direkt till regeringen. Den här statyn är också väldigt symbolisk, en folkrörelse som har byggt landet. Så vi började också säga det. Vi bygger landet. För det gör vi. När vi utbildar oss, när vi lär oss svenska, när vi arbetar. Och även de som fått avslag på sin asylansökan är en del av samhället här.

Det som började med att en handfull personer satte sig utanför riksdagen i protest mot utvisningarna 6 augusti, växte till en två månader lång sittstrejk som skapade rörelsen Ung i Sverige. Fatemeh Khavari är ansiktet utåt och talesperson för det växande nätverket. Nu har integration blivit en fråga på Ung i Sveriges dagordning.

– Vi säger att vi har rätt att stanna här. Men vi säger också att då har vi våra skyldigheter. Vi har massa idéer för hur de kan komma in snabbt på arbetsmarknaden. Vi själva tillhör den här minoriteten i samhället och är experter på hur vi kan bidra till ett mer inkluderande samhälle. Vi har redan börjat integrera oss genom att skaffa nya kompisar och kontakter i Sverige. Många lär sig språket snabbt. Jag kom hit 2015 idag håller jag massa föreläsningar. Då använder jag språket hela tiden. Men vi kan inte vara med och bygga landet om vi inte får möjligheten.

Själv har Fatemeh Khavari uppehållstillstånd och vill börja plugga till hösten. Om hon kan.

– Jag kan inte få ordning på mitt eget privatliv. Jag har pausat att utbilda mig just nu, för jag kan inte koncentrera mig eller gå till skolan. Jag mår för dåligt. Det är tufft för mig. Jag drabbas inte direkt av utvisningarna, men ändå bryts jag ner tillsammans med de andra. Jag har kompisar som är hemlösa, de har ingenstans att sova i det här kalla vädret. Jag och Ung i Sverige hjälper många med att överklaga beslut om utvisningar. Och med praktiska saker, att de ska ha någonstans att bo och få hjälp. Personer som har gått under jorden och är förvirrade och förtvivlade behöver hjälp. Psykisk ohälsa drabbar väldigt många. Vissa behöver bara någon att prata med och då pratar vi med dem. Umgås och försöker glömma svårigheterna för en liten stund. Hjälps åt som medmänniskor. Det blir ett heltidsarbete för mig, nästan dygnet runt.

Frågan om utvisningarna hamnade högt upp på den politiska dagordningen i samband med Ung i Sveriges protester. Migrationsverket har inte gjort bedömningen att alla flyktingar från Afghanistan ska få stanna. De menar att säkerhetssituationen är allvarlig, men att konflikten i landet inte är tillräckligt allvarlig i alla delar av landet. Regeringen har föreslagit en lagändring som innebär att afghanska flyktingar som drabbats av långa handläggningstider ska få en ny chans till uppehållstillstånd. Fatemeh Khavari tycker att det är bättre än ingenting, men långtifrån tillräckligt.

– Det krävs mod av politiker och samhället för att inse att de måste göra någonting åt det här och erkänna sitt fel. Den nya lagen kan göra att några fler får tidsbegränsat uppehållstillstånd, om de kommit innan 24 november 2015 och ska studera på gymnasienivå. Men politikerna tar inte tag i hela problemet. Det är inte säkert för någon att utvisas till Afghanistan.

Men hoppet lever. Hon sätter det till alla unga i hela Sverige.

– Det är många unga svenskar som också engagerat sig. Till exempel elever i hela landet som har protesterat och strejkat tillsammans med oss och skapat Elever mot utvisningar. Det är bra när olika unga möts, för vi förstår varandra bättre. Vi har lärt oss att påverka demokratiskt genom att höja våra röster tillsammans. Flyktingar från diktaturer har fått veta hur det är att vara medborgare i ett demokratiskt samhälle. Och vi har visat vår självständighet, det här har vi klarat utan några vuxna. Jag vill uppmana fler att engagera sig i den här frågan, så att vi kan få en politik som låter så många som möjligt stanna. Vi strejkade i 58 dagar och fick ett jättestort genomslag. Det går att förändra om vi fortsätter kampen.