Upploppen som förändrade allt – 50 år sen Stonewall Inn

” Varför gör ni ingenting?”

Kvinnans frågande rop riktas till folkmassan, en fullmåne lyser upp deras ansikten i den varma juninatten. Den alldeles nyss festliga stämningen har förändrats. Ilskan som bubblat bland åskådarna börjar koka av kvinnans ord. Plötsligt flyger småpengar och stenar mot polisen, som tvekande drar sig tillbaka. Artilleriet blir tyngre, anfallen intensivare, och polisen ser ingen annan utväg än att fly in på klubben och barrikadera dörren. Utanför stormar de utstötta Stonewall Inn: för en gångs skull är det de som jagar, de som aldrig förut gjort motstånd. Soptunnor sätts i brand, allt människor kommer över kastas mot klubbens svartmålade dörrar, området liknar snabbt en krigszon. Det är natten den 28 juni 1969 och upploppen på Stonewall Inn har börjat.

Stonewall Inn var inte en särskilt trevlig klubb. Den var smutsig, saknade rinnande vatten och drinkarna som serverades var ofta utspädda. Detta ovanpå ett oskäligt dyrt inträde. Men klubben var ändå populär, så populär att den ofta kallades ”the gayclub” – gayklubben.

Det signalerar onekligen en viss ställning, med tanke på att Stonewall Inn inte var den enda klubben av sitt slag i det sena 60-talets New York. De som fanns drevs i princip alltid av maffian, av den enkla anledningen att inga etablerade entreprenören ville ha med gayklubbar att göra. En lag som drevs igenom några år tidigare gjorde att det inte längre var olagligt att driva sådan verksamhet – män fick numera lagligen dansa med varandra, till och med intimt om de så ville – men i verkligheten visste man att polisen trakasserade den här typen av klubbar, och att det var svårt att få serveringstillstånd. Det gjorde att maffian ofta mutade polisen för att komma lindrigt undan under razziorna: vilka polisen gjorde i parti och minut.

Razzian på Stonewall Inn den här kvällen verkade först inte bli annorlunda än hur de vanligen utspelade sig. Tack vare maffians lilla avtal med polisen brukade det räcka med att gästerna visade sina identifikationshandlingar för att klubben sedan skulle lämnas ifred (även om polisen ofta trakasserade klubbgästerna och tvingade dragqueens och transexuella att följa med in på toaletten för att avslöja sitt ”sanna” kön). Men sommaren 1969 låg det något i luften.

Dels skulle det snart hållas ett borgmästarval i New York, vilket gjorde att den sittande borgmästaren kände press att vara mer nitisk än vanligt med poliskontrollerna och ”städa upp” i ruffiga områden. Detta hade lett till mer polistrakasserier mot HBTQ+-personer än vanligt: Stonewall Inn hade till exempel fått påhälsning av polisen bara ett par dagar tidigare. Dessutom hade två homosexuella män blivit mördade av polisen några månader innan den här kvällen, helt utan påföljder. Vad det än var som låg bakom så agerade inte gästerna på Stonewall Inn som de brukade den här natten.

De vägrade att visa sina identitetshandlingar, ingen följde med polisen in på toaletten. De som blev avvisade försvann inte snabbt från platsen, utan samlades i klungor utanför krogen för att bevittna skådespelet. Till och med Stonwall Inns personal käftade emot polisen, som allt eftersom började gripa de motstridiga homosexuella män, dragqueens, transsexuella och lesbiska som vistades inne på klubben. Först var stämningen uppsluppen. Det var fredagsnatt och varmt, så det var mycket folk både inne i klubben och ute på gatorna. Åskådarna utanför jublade när deras kamrater kom ut med en polis i varje arm, och de gripna bugade för åskådarna och låtsades flörta med konstaplarna. Där hade det kanske kunnat sluta, men stämningen började bli orolig när poliserna – stressade av den bevakande folkmassan – blev allt mer hårdhänta med de gripna. Historierna går isär om vem som var på plats den kvällen, och vem som gjorde vad. Men klart är att en transsexuell kvinna får nog och slår en polisman i huvudet med sin handväska. En lesbisk kvinna lyckas rymma ur polisbilen men blir våldsamt tillbakaförd, ochdet är hennes rop som får upploppets gnista att bli till en eld.

Att som medlem i HBTQ-communityt göra upplopp mot polisen är vid den här tiden i USA ingen liten sak. Homosexualitet var olagligt i större delen av landet, med lagar mot sodomi där brott kunde leda till böter, men också elchocker eller kastrering. Just New York hade också lagar som tvingade män och kvinnor att ha på sig plagg som passade med deras biologiska könstillhörighet: därav de kränkande visiteringarna på toaletten på Stonewall Inn.

Just New York, och särskilt området Greenwich Village där Stonewall Inn låg, var annars sett som en fristad för HBTQ-personer. Hit kom människor från hela landet för att kunna vara med liksinnade. Det ledde till att området befolkades av en brokig samling människor med alla etniciteter, religioner och bakgrunder. Många av dem var hemlösa, fördrivna av familj och vänner på grund av sin läggning och utelämnade till en tillvaro i fattigdom, ofta i kombination med missbruk och prostitution. Trots att det var ett hårt liv fanns det en stark sammanhållning i stadsdelen, i det utanförskap det medförde att vara gay – eller överlag annorlunda – under den här tiden.

Motståndsrörelser fanns, men de var ofta dåligt organiserade och splittrades av olika särintressen som ras- eller kvinnofrågor. Men inspirerade av motståndet inom bland annat medborgarrättsrörelsen och feminismen hade en vilja att organisera sig växt allt starkare inom HBTQ-samhället. De hade, till skillnad från grupper som kämpade för till exempel rasifierades eller kvinnors rättigheter, inte ens en plats i tidens samhällskontrakt. De skulle inte finnas, och fanns de skulle de straffas eller botas. Upploppen på Stonewall Inn blev historiska för att det var en kraftfull markering från HBTQ-samhället: de var trötta på att trakasseras, på att inte få finnas till. Uppror och kravaller hade det dock funnits tidigare, som i San Fransisco 1966. Det stora avtrycket i historien, och att just de här upploppen ses som startskottet för den moderna HBTQ-rörelsen, beror på den organisering som skedde i upploppen spår – och den minnesmarsch som organiserades ett år efter kravallerna.

Poliserna inne på Stonewall Inn är stressade. Deras kommunikationsradio fungerar inte, de kan inte kalla på förstärkning. Samtidigt rasar upploppet utanför: saker kastas in genom fönstren, en soptunna, en improviserad molotov coctail. Folkmassan utanför verkar ha bestämt sig för att sätta eld på klubben. Vad kommer att hända om polisen inte kan ta sig ut innan de lyckas? Till slut lyckas en av poliserna fly ut genom ett fönster avsett för luftkonditionering, och hon springer och kallar efter förstärkning. Samtidigt anslöt allt fler protesterande till gatan utanför klubben. Folk sprang och hämtade sina grannar, ringde allierade, skrek i trappuppgångar – nu händer det, nu händer det!

Man uppskattar folkmängden under kravallerna till runt 1000 personer. När förstärkningen kom släppte de ut sina kollegor ur klubben och brandmän sprutade ner de protesterande med vatten: men de kunde inte hålla undan folkmassorna. Upploppen och protesterna pågick i flera dagar, då många greps men flera också kunde gäcka polisen genom att använda sina kunskaper om området för att virra bort dem. Under söndagens protester förändrandes något: nu anslöt många heterosexuella och representanter från organisationer som Svarta Pantrarna till protesterna. Det var inte bara HBTQ-personer som kämpade nu, nu ställde sig människor som var på deras sida bokstavligen bredvid dem. Dessutom fanns media på plats och rapporterade om upploppen, vilket gjorde att de som inte fick finnas plötsligt inte bara fanns: utan de fyllde också tidningar, tv och radio.

Tillslut avtog upploppen, och kvar fanns människor som samlades i små grupper för att diskutera vad som hänt. De medverkande bär på en känsla av stolthet och en iver att förvalta upploppet, så att det trots sin kraftfulla markering inte skulle stanna vid några våldsamma dagar i New York. Flera försök att organisera rörelsen misslyckades: frågorna var många. Hur bred skulle den vara? Skulle den inkludera alla sexuella läggningar och identiteter, eller bara några? Fokusera på HBTQ-frågor eller samverka med bredare rörelser? Under den här tiden fanns en växande vänsterrörelse i USA, men dessa var inte alltid så progressiva som man kan tro. Tvärtom fanns det starka homofoba strömningar, och det var inte alltid HBTQ-personer fann stöd i feministiska föreningar eller pacifistiska organisationer: även där blev de uteslutna eller utfrusna när de kom ut med sin läggning eller identitet.

Organisationer föddes och dog ut, tappade sina medlemmar på grund av oenigheter eller oförmåga att upprätthålla en fungerande förening. Men flera organisationer lyckades att hålla, och två av dessa genomförde den 28 juni 1970 en minnesmarsch för upploppen i Stonewall Inn. I bland annat New York och Los Angeles tågade människor för att visa att de fanns här, och att de mindes Stonewall. Idén med en parad spred sig över USA, och det gjorde även organiseringen. Två år efter Stonewall fanns det HBTQ-rättsorganisationer i varenda större stad i USA, men också i Australien, Kanada och Västeuropa. Efter upploppen kom ett uppror, ett krav på att få finnas till som snart blev svårt för politiker och etablissemang att blunda för. Den moderna Pride-rörelsen var född.

Och kanske började den eftersom de som stod utanför Stonewall Inn den där varma fredagsnatten kände: ”vi måste göra någonting”.

Fakta 

I år är det femtio år sedan upploppen i Stonewall Inn, som blev startskottet på den moderna HBTQ-rörelsen. Varje år anordnas Pride-parader runt om i världen för att uppmärksamma HBTQ-personers rättigheter, och de anordnas ofta i slutet av juni eller början av juli för att hedra Stonewallupploppen. I New York uppmärksammas 50-årsdagen särskilt söndagen den 30 juni under deras Pride-parad, som väntas locka människor från hela världen till vad som kan bli världens största HBTQ-event med hundratusentals närvarande. Här kan du se när Pride-parader hålls på olika håll i Sverige.

2019 bad NYPD, New Yorks poliskår, för första gången om ursäkt för de övergrepp som begicks under upploppen i Stonewall Inn.

Källor och mer läsning:

P3 Dokumentär: Stonewallupproret

Linda Hirshman: Seger – Gayrevolutionens triumf (Karneval förlag)