Utöya födde mitt politiska engagemang

6 2 av de dödade var ungdomar under 25 år. Unga människor som just hade påbörjat sina liv och som i demokratins namn kämpade för en bättre värld.
Så få av de dagar som rättmätigt borde varit deras fick de chansen att uppleva.

Anledningen till att deras liv släcktes var att de inte delade gärningsmannens rasistiska och fascistiska världsbild. I hans ögon var de landsförrädare. För att de stod upp för en tanke som är lika enkel som självklar – men ändå samhällsomvälvande – nämligen tanken att alla människor är lika mycket värda och har samma grundläggande rättigheter. En tanke som är raka motsatsen till de idéer som rasism och fascism bygger på.

Terrordådet skakade inte bara om Norge utan gav eko runt om i hela världen. En av alla tusentals reaktioner ägde rum i ett tonårsrum i Växjö. Jag kommer aldrig glömma den kvällen och hur jag satt klistrad vid datorn och följde medierapporteringen. Chock, sorg och ilska fick min kropp att skaka. Hur kunde det här få hända? Var fanns rättvisan i världen? Varför hade ingen förhindrat det här? Varför gjorde inget något?

Till sist kom jag på att det kanske inte är så det funkar. Det fanns och finns massor av människor som faktiskt gör något. Som engagerar sig. Som kämpar för öppenhet, mångfald, demokrati och solidaritet. Som tar diskussionerna med vänner, klasskamrater och jobbarkompisar. Som organiserar sig politiskt för förändring. Och några av dem hade precis blivit brutalt mördade.

Det fick något att falla på plats inom mig, och den kvällen kom jag till två insikter:
För det första insåg jag att om jag vill ha en annan värld – präglad av jämlikhet, rättvisa och öppenhet – så kommer den inte komma av sig själv.
Det finns ingen som bara knäpper med fingrarna och fixar det. Det duger inte att tänka som jag dittills gjort, att ”någon” borde rätta till världen. Jag är ju ”någon”, och om jag vill ha en förändring måste jag vara en del av den.

För det andra insåg jag att jag aldrig skulle fixa att förändra världen själv. Resultatet av dessa två insikter ledde mig fram till ett av mitt livs hittills bästa beslut: att gå med i SSU.

Men varför just SSU?
För att jag är övertygad om att samhället blir bäst när vi bygger det tillsammans.

Arbetslöshet, bostadsbrist, klimatförändringar, ojämställdhet, rasism och andra förtryckande strukturer är inte problem som varje individ ensam kan åtgärda. Det krävs samarbete. Och jag är övertygad om att en samhällslogik byggd på samarbete, där vi ser varandra som medmänniskor och inte konkurrenter, är det bästa sättet att vaccinera samhället mot de rasistiska och fascistiska idéer som drev terroristen på Utöya.

Det handlar om att se sig själv i andra och hur lika vi är. För det som skiljer oss åt spelar ingen som helst roll för vilka vi faktiskt är. Vår skostorlek, hudfärg, favoritlag, kön eller sexuella läggning gör ingen skillnad för vårt människovärde.

För att en sådan logik ska kunna slå rot i våra sinnen krävs ett jämlikt, starkt och tryggt samhälle. Tror man inte på att våra resurser räcker till alla så växer otryggheten, och då är det enkelt att börja ställa grupper mot varandra. Trots att inget kunde vara mer fel.
Därför krävs politik för ökad jämlikhet. Som omfördelar resurser och stärker vår gemensamma välfärd. Så att fler människor får ett jobb med bra villkor att gå till. Så att fler unga kan flytta hemifrån. Så att fler familjer vet att de egna och samhällets resurser räcker till och därmed kan känna framtidstro.

Otrygga människor skyller på någon annan, trygga människor gör det inte.

Men det räcker såklart inte. Även om materiell trygghet och ekonomisk och social rättvisa utgör den bästa jorden för öppenhet och solidaritet att växa i så krävs det också sol och bevattning i form av medmänskligt, politiskt och personligt engagemang för att demokratin ska spira.

Vi som kan måste fortsätta att stå upp för och försvara idén om alla människors lika värde. Och vi måste engagera fler att göra detsamma.

Precis som våra kamrater på Utöya gjorde.

Ola Palmgren är förbundsstyrelseledamot i SSU