Vad finns där ens att behaga?

T render är bekväma för medier.
Av naturen handlar de alltid om nischade intressen som få ägnar sig åt. Därför kan vad som helst vara en trend, bara det sker i Stockholm.
Flanellskjortor i Kalix är inte en trend, men på Södermalm däremot.
Det räcker med att en tillräckligt stark plattform lanserar en spaning så är trenden ett faktum.

Tre snubbar vid baren i Hornhuset: Trend! Ett kristdemokratiskt tjejgäng i Vasastan: Trend!

En trend ska också vara något som är på gång – något som håller på att ske. Snart ska Vasastans kristdemokratiska antisysterskaps-kvitter sprida sig från Stockholm till hela landet. Vänsterfeminister sätter kaffet i halsen och tänker att nästa generation rättighetskämpar är på väg rakt ned i ett dike fyllt av stringtrosor, mansplaining och RUT-avdrag. (Då har Vasastans brudar såklart hunnit springa vidare, precis som Thurfjell menar att hon med vänner sprungit ifrån Linnéa Claeson som ju nu hunnit bli populär bland tanterna i radhusen.)

Trendkänsligheten i sig är det främsta uttrycket för vår vilja att behaga.
Inte bara män, utan alla.
Man vill vara tillräckligt in-the-know för att inte sticka ut för mycket, men ändå snabb nog att ständigt ligga i framkant. Det är så man blir populär och det är den mänskligaste drömmen av dem alla.

Men män har en särskild ställning. Både nu och genom historien.
Det ger mer att behaga en man än att behaga en kvinna.

Med rätt klassbakgrund har män mer makt. För karriärens skull finns det uppenbara fördelar med att locka till sig rätt mäns välvilja. Det bär en kanske inte längre, för det där glastaket kommer alltid finnas där, men åtminstone kan det bära snabbare. Och precis som trender är bekväma ämnen för redaktörer kan det vara bekvämt att vara en sådan där riktigt skön brud. Insläppt i grabbgänget. Lite rå men framförallt kravlös och med en imponerad blick på slätstrukna kragar och på Account Creative Customs Managerns senaste projekt.
Ögon som tindrar. Inte som himlar.

Må så vara att de trendkänsliga nu stämplat Linnéa Claeson som ocool, men få i dag ifrågasätter patriarkatets existens eller mäns särskilda ställning i karriärstegar. Thurfjells trendspaning verkar också rikta sig mer inåt, snarare än mot samhället utanför.

Så låt mig också göra det en stund. Jag vill ju, trots allt, också vara trendig.

Varför vill jag, som haggig vänsterfeminist, ändå behaga män?

Varför tar också mitt hjärta ett extra skutt när en man ger mig en bekräftande blick?

Det tar emot. Jag har kastat ut dubbelduschar från totalt fem pojkvänner. Däri ligger ju den privata behagsjukans banalaste obalans. Varför vill jag behaga någon som inte försöker behaga mig tillbaka ens med schampo?

Det måste handla om mer än sex.

En livstid av hjärntvätt som sätter honom främst. Främre än mig. Som jag ärvt efter alla tidigare kvinnogenerationer. Min mamma är stolt över att jag har en karriär, men höjer samtidigt ett manande ögonbryn mot mig när hon tycker att min och min sambos lägenhet är för stökig. Liknande ögonbryn har jag aldrig sett min svärmor höja mot sin son. Han får liksom duga.

Jag tänker att det finns magi i att någon som redan duger bekräftar en. En man lånar ut sin inre frid till mig, som av kvinnlig natur (host) ständigt måste vara i rörelse och lösa hem och eget jobb och släktens födelsedagar och ett socialt liv för oss båda. Bekräftelsen är lönen för kvinnomödan. En kort paus, där jag hinner andas lite.

Och med alla krav som läggs på oss, som någonstans kretsar kring snubbars liv, är det som att man äntligen har lyckats. Jag tog hand om dig! Jag lyssnade på din monolog. Nu är du nöjd! Seger!

Men trots segerrus vill jag inte kapitulera inför dessa känslor. De bor i min mänsklighet, i min konstruerade kvinnlighet och i min heterosexualitet(ish). Men de bor inte i min politik.

Jag skiter lite i om kvinnor kallar andra för fittor, men jag vill inte att fler män ska göra det. Må så vara att mäns bekräftelse kan ge en extra kick, men att misshaga dem kan vara livsfarligt. För kvinnan som tackar nej till en drink i baren men inte gjorde det snällt nog. För den som hade flyttat men som inte kan för barnen eller för bostaden. För den vars man var ute och drack och nu kommer hem alldeles för sent och hans blick är skrämmande svart.

För dem är behagandet självförsvar.
Vare sig det är trendigt eller inte.

Lotta Ilona Häyrynen är chefredaktör för Frihet.se