Var relevant – eller dö ut

O m valet som Esse Johansson beskriver i sin artikel är ”vänster eller dö ut” så måste mitt svar bli att det inte behöver vara varken eller. I alla fall om vi utgår ifrån Johanssons definition av att gå vänsterut.

Att socialdemokratin är i kris går inte att blunda för när väljarstödet nästan halverats under de senaste decennierna och partiet val efter val levererar rekorddåliga resultat, men räddningen ligger inte i att gå tillbaka till en marxistisk dogmatism om att äga produktionsmedlen. Det är verklighetsfrånvända idéer som partiet la bakom sig för 100 år sedan. Socialdemokratins styrka ligger i att sätta verkligheten i centrum, förbättra vardagen för vanligt folk genom en stark välfärd och tackla de rådande samhällsutmaningarna. Det receptet har gjort Socialdemokraterna till ett av den demokratiska världens mest framgångsrika partier.

Johansson skriver att ”den som tror att marknadsekonomi är det bästa ekonomiska systemet har inget med vår ideologi att göra”. Det är helt fel. Den som hellre blickar åt planekonomi har däremot inget med socialdemokratin att göra.

För om Socialdemokraternas problem låg i att partiet inte är tillräckligt vänster hade tappen från våra kärnväljare rimligen gått till Vänsterpartiet. Det är bara att titta på det senaste EU-valet, eller de senaste riksdagsvalen för den delen, för att se att så inte är fallet. Tvärtom är det Sverigedemokraterna som väljarna flyr till. I våra traditionella fästen tappar vi samtidigt som SD går fram. Det är knappast Stefan Löfvens brist på socialiseringskrav som förklarar att väljarna i större utsträckning föredrar högerpartier.

Ett nationellt katastrofresultat till EU-val räddas visserligen upp i storstäderna där S går fram, mycket tack vare röster på de andra vänsterpartiernas bekostnad. Den generella trenden är att det konservativa blocket går framåt. Bland förstagångsväljarna skrapar S bara ihop runt 12 procent och blir mindre än både Moderaterna, Centerpartiet och Miljöpartiet. Vänsterpartiet samlar dock bara ynka 4 procent.

Att ”dö ut ” är en reell risk, men att tro att radikalare vänsterpolitik är ett allmänt botemedel mot en växande höger är historielöst. När Labour försökte stoppa Thatcher i Storbritanniens val 1983 gjorde de det med storslagna socialiseringslöften. Thatcher behöll ställningarna, Labour backade och valmanifestet fick öknamnet ”historiens längsta självmordsbrev”. Någon kanske vill invända med ”men Bernie Sanders då?” Han ökar i popularitet med en tydlig vänsteragenda. Det är dock svårt att applicera den framgången på Sverige. Demokraterna på vänsterkanten kräver avgiftsfria universitet och allmän sjukvård, det har vi tack vare Socialdemokraterna haft i Sverige sedan en lång tid tillbaka.

Det finns samhällsutmaningar där jag tror vi behöver betydligt skarpare svar. Att förstagångsväljare som vill se politiker ta tag i klimathotet hellre väljer MP och C än S kanske inte är så märkligt när S vädjar till folk att rösta på ett parti som ska rädda klimatet för sina barnbarns skull, på tal om det där med att dö ut. Ett parti som totalt negligerar unga väljare i sin kommunikation kan inte heller förvänta sig deras stöd.

Ett annat gigantiskt problem är att de fattigaste kommunerna har högst skattesats samtidigt som de rikaste har de lägsta. Många kommuner tampas fortfarande med integrationskostnaderna från 2015 års migration och den statliga kompensationen är knappast heltäckande. Andelen äldre ökar vilket riskerar att låta kostnaderna för det offentliga skena iväg. Mindre kommuner ser sina unga lämna för en framtid i städerna. Samtidigt kämpar flera kommuner med att få pengarna att räcka till välfärden och tvingas välja mellan att behöva göra kraftiga nedskärningar eller höja redan höga kommunskatter.

Det är nog i viss mån en fråga om arbete och kapital, men det är också en fråga om stad och land. Människor drömmer om en skola som funkar, att ha jobb att gå till, en sjukvård de kan lita på och att kunna få ha den livsstil som krävs för att få livpusslet att gå ihop. Dessutom är de trötta på att bensinskatten höjs av politiker som bor i städer och åker tunnelbana. Jag tror i ärlighetens namn också att de hellre har en dräglig lön och arbetsmiljö än att de äger sin arbetsplats.

Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har fattat det här. De var snabba med att ta ställning för landsbygdsrevolten ”bensinupproret 2.0”. Problemet är att de för en politik som snarare spär på ojämlikheten. Reinfeldtårens skattesänkarpolitik har knappast gjort livet bättre för vanligt folk, SD:s nej till alla invandrare kommer vara förödande för ett land som behöver arbetskraft, M och KD:s motorsågande av arbetsförmedlingen kommer knappast hjälpa en kommun som Åmål att få folk i arbete och det sista välfärden behöver är ännu fler skattesänkningar som går till de rika.

Där måste vi fortsätta syna högern, men vi måste också kunna leverera egna svar på människors oro och på de samhällsproblem vi står inför. Det räcker inte med att bara försvara redan vunna framsteg. Först då har vi en möjlighet att överleva som parti och ta kontroll över agendan.

Min poäng är att vi främst hittar de lösningarna genom att utgå från dagens verklighet snarare än Karl Marx. I vissa frågor tror jag det mycket väl kan landa i att ta mer offentlig kontroll, men i dag hade förmodligen bättre välfärd i Norrland gjort mer för Sverige än hela socialismen.