Varför är politiker så jävla otydliga?
Varför är politiker ofta så otydliga? Det borde inte vara ett särskilt bra sätt att övertyga om sin politik? Man förstår vad politikerna säger, men inte vad de menar.
“ Problemet är inte att vi pratar om problem, utan problemet är att det finns så många problem som måste lösas. Men vi har ett ansvar i hur vi pratar om dem, och framförallt har vi ett ansvar i att hitta lösningar.” Det är ett citat från Elisabeth Svantesson (M) i SVT:s Agenda 11 februari. Och det är talande för hur svårbegripligt politikerspråket kan vara. Varför blir det såhär?
Vi frågar Sara Gunnerud, som är språkkonsult och expert på politiskt språkbruk. Hon tror att politiker ibland blir otydliga just för att de försöker vara så tydliga som möjligt. Låter det motsägelsefullt? Till exempel händer det när man använder siffror:
– Det blir ett problem att använda siffror som budskap. Till exempel har Socialdemokraterna gått ut med vallöftet “14 000 fler ska anställas i vården”. Jag tror att det är ett försök att vara tydlig. De vill vara så konkreta som möjligt genom att ge en exakt siffra. Problemet är att det inte flyger. Det blir för mycket logik och förnuft. För att ett budskap ska gå in behöver man väcka värderingar om vad som är rätt och fel. Det måste kännas i maggropen. Titta på reklam- och PR-branschen. Hela deras uppgift är att övertyga människor, och hur gör de? Inte sjutton är det genom fakta och statistik.
Och det stämmer såklart. Reklam övertygar på ganska oförnuftiga grunder. När ett företag vill få dig att köpa något så förmedlas det ofta via en känsla. När IKEA vill sälja bokhyllor och kastruller gör de inga faktafilmer. De skildrar ett vardagsliv som vi ska känna igen oss i. En familjemiddag som vi blir berörda av och på så sätt börjar känna för varumärket. Samtidigt: Budskap som bärs fram av känslor och värderingar blir väl ohyggligt otydliga? En vacker värdering som “rättvisa” kan ju betyda vad som helst. Blir inte politiken ännu otydligare när den handlar om värderingar och känslor?
– Tydlighet handlar framförallt om sammanhanget, säger Sara Gunnerud. Om man säger “Vi vill ha rättvisa” kan det uppfattas som otydligt lika gärna som jättetydligt. Det beror på om den som lyssnar kan sätta det i ett sammanhang. Kommunikation bygger alltid på att man använder sina förkunskaper i sammanhang som redan finns.
Och det lyfter Gunnerud som ännu ett hinder för politikers dialog med oss övriga medborgare – vi befinner oss i ganska olika sammanhang. Politiska förvaltningar och myndigheter kräver sitt eget språk. Det språket är lika detaljerat och torrt som lagtexterna det handlar om. Risken är att politiker bara lär sig att prata på det sättet. Så tror de att det är helt normalt. Då blir det väldigt svårt att samtala med andra, som inte jobbar med politik och förvaltning hela dagarna.
Men hur tänker de som har makten över det politiska språket? Moa Berglöf jobbade som talskrivare åt förra statsministern Fredrik Reinfeldt 2006-2014. Talskrivarens roll är att skriva underlag för vad politiker ska säga. Hon tror att det krångliga politikerspråket bland annat handlar om att de försöker låta seriösa. Och för att de är rädda.
– Man blir rädd för att misstolkas, säger Berglöf. När politiker pratar tänker de efter jättemycket, för att de är rädda att säga fel. Det straffar sig att tänka högt eller ha ett resonemang, då kan medierna lätt blåsa upp det. Därför håller de sig till ord som de känner till. Som till exempel “ginikoifficient” eller “avtalsrörelse”. Ord som blir uteslutande för andra. Och man låter hellre som en papegoja än att råka säga någon felaktighet.
Papegojan känner vi alla till, politikern som upprepar samma sak gång efter gång. Moa Berglöf lyfter att även det är en strategi. Det finns en tumregel som säger att man har lyckats nå ut när man själv har tröttnat på att säga sitt budskap. Politiker använder tjatet som metod.
– När en partiledare pratar i TV-rutan vill den ju inte bara att du som tittar ska förstå vad den säger. Du ska också kunna upprepa det och säga det till folk du träffar, i fikarummet på jobbet till exempel. Budskapet ska ju spridas. Men risken med att tjata in ett budskap är att ingen minns allt det andra man sagt. Nu är det väldigt många partier som pratar om oro, till exempel. Jag är övertygad om att det gör att fler människor känner sig oroliga. För att det är det enda politiker har sagt i flera år.
Berglöf lyfter inte bara risken med tjatet, utan höjer också ett varningens finger för användandet av känslor i debatten.
– Jag försökte få Fredrik Reinfledt att lyfta in mer känslor i argumentationen, han var väldigt fokuserad på statistiken. Hjärtat måste finnas finnas med, men det ska handla mer om hur man uttrycker sig. jag tycker att det är farligt när politiker börjar använda rena känslobudskap. Människor har nämligen mycket lättare att ta till sig negativa än positiva budskap. Då blir det lätt att hamna i populistisk skrämselpropaganda eftersom det funkar. Skrämmas och spela på negativa känslor hos väljare. Det viktiga på valdagen är att rösta med eftertanke.