Vem har rätt – politiker eller jurister?

K lockan är 15:35. Den akademiska kvarten är precis runt hörnet, när någon student yttrar några ord om införandet av Barnkonventionen.

Och plötsligt slocknar entusiasmen som fanns i studenternas ögon när det tidigare diskuterades om massa paragrafer i statsrätten. Den ersätts istället av en pinsam tystnad. Jag hör hur några fnittrar åt tanken att införa Barnkonventionen, men de allra flesta är tysta.

Sen hittar man mig i hörnet av den svettiga skollokalen. I en inre konflikt, mellan mitt sosse-hjärta, som försöker göra allt för att inte ställa mig upp på bordet och säga ”Yes we will and Yes we can”. Och den juridiska sidan av mig som blivit skolad att alla politiska förslag löses med orden ”Det beror på”.

En inre konflikt som återspeglas tydligt i frågan om Barnkonventionen. Det kommer i uttryck i politikernas vilja att driva på framtidspolitiken och domarna i tingsrätterna, som är i ren förtvivlan över hur de ska förvandla de generella orden om barnens rättigheter till ett juridiskt verktyg. En evig konflikt om vem som har rätt och fel – politikerna eller juristerna? En obesvarad fråga som flyger genom den mediepolitiska debatten.

Att införa Barnkonventionen är otroligt viktigt. Det blir ett sätt att tydligt markera barnens rättigheter i samhället. Ett kraftfullt verktyg för barn att stödja sig på i olika situationer. Detta kan dock bli en politisk röra.

Juristerna menar att Barnkonventionen är en strategi för att vinna politiska poäng och att den saknar faktisk genomslagskraft. Barnkonventionens artikel om att barn kan skiljas från deras föräldrar mot deras vilja, i syfte att skydda barnets integritet, är exempel på formuleringar som saknar substans. Vad menas med detta egentligen? Idag kan socialtjänsten enklare identifiera ”blåmärke i kroppen” men inte ”blåmärke i själen”. Barn som utsätts för verbal och psykisk misshandel hamnar oftast i skymundan. Då barnet har blivit lärd att upprätthålla en fasad som inte stämmer, blir det svårt för staten (med bevisbörda) att på objektiva grunder ingripa och hjälpa barn i dessa situationer. Kvar återstår dessa försummade problem som slår hårt mot de försummade barnen. Ett förslag som går till spillo. En förlust för politikerna.

Å andra sidan har vi juristerna, med bannor och pekpinnar mot förslaget, men inga konkreta lösningar på hur Barnkonventionen ska integreras väl  i den svenska rätten. Det blir nästan som en sorglig rutin. De folkvalda politikerna överskjuter ansvaret till juristerna, som avvisar förslaget och skickar ett tråkigt remissvar till politikerna. Hur har man då funnit en konkret lösning? Svaret är att man inte har det. Flummigheten återstår. Det blir en förlust för juristerna.

Det är viktigt att betona vikten av att både förutsätta politiken och juridiken, där samarbete är bättre än ett ställningskrig. Kritiken mot Barnkonventionen är inget att gömma under mattan. Det är dock politikernas uppgift att förklara och förankra Barnpolitiken, och inte gömma sig bakom juristerna.

Det är dags att barnens rättigheter i samhället prioriteras, att barnen ses som de rättighetsbärare de är och att Barnkonventionens formuleringar förtydligas. Och för det krävs att de generella orden om barnens rättigheter förvandlas till ett  juridiskt verktyg. För det krävs att politikerna tar ansvar för att driva på framtidspolitiken. För det krävs att juristerna kommer med konkreta förslag på ändringar till propositionen. För det krävs att juristerna och politikerna står sida vid sida, sammansvetsade, i strävan att skapa en bättre framtid för barn och ungdomar i Sverige.

Vem har då rätt – politikerna eller juristerna?

– Ja, det beror på.