Vi behöver påminnas om Hasse och Tages idealism

I höstas hade filmen ”Hasse och Tage – en kärlekshistoria” premiär på biograferna, och i julas gick en serie i tre delar om Hasse och Tage på SVT. När jag först såg trailern för filmen blev jag överförtjust, och tänkte att jag skulle gå och se den bums så fort den hade premiär. Mycket riktigt gick jag på biopremiären den 6 september (jag lyckades även med bedriften att först gå till fel biograf). Men sedan hittade jag rätt, till biograf Grand, ni vet den som ligger mitt emot Socialdemokraternas partihögkvarter på Sveavägen 68. Jag kommer in i en fullsatt bio-salong och känner mig plötsligt rätt udda som publik: här var det jag och 20 pensionärspar som skulle se ”Hasse och Tage”.
Detta blev en bioupplevelse utöver det vanliga, och innan filmen var klar så satt en hel publik gråtandes av både glädje och sorg, ja jag grät också en hel del.

För mig var Hasse och Tage ett koncept som jag tidigare bara var bekant med  –men efter filmen blev detta komikerpar någonting som kom att betyda väldigt mycket för mig. Jag tror det handlar att de påminner mig om det som jag älskar här i tillvaron: varm komik, platonisk kärlek mellan två bästa vänner och den outhärdliga tron på en idealistisk socialdemokrati.

Den försiktiga Tage och den sprudlande Hasse gjorde enorma insatser för svensk kultur – de var som folkhemmet personifierade.. De fick, som man nämner i filmen, vänstern och högern att skratta ihop. Detta med klassiska revyer som ”88-öresrevyn”, ”Lindeman”, ”Lådan” och ”Under Dubbelgöken”. Samt med filmer som ”Att angöra en brygga”, ”Picassos äventyr” och ”Äppelkriget”. I grunden är dessa fantastiska kulturinslag som med sin varma och kärleksfulla komik är underhållande än idag – men där finns också någonting mer. Hasse och Tage hade i sina verk ständigt en politisk ton och de använde sina filmer som inlägg i samhällsdebatten. Hasse och Tage förstod att plattformen de hade kunde förändra politiken, och den rollen tog de på fullaste allvar. De engagerade sig i kampen mot odemokratiska regimer och för att släppa fångar fria runt om i världen, bland annat genom Amnesty. På hemmaplan var de starka kärnkraftsmotståndare och gick emot socialdemokratin i denna känsliga fråga under 70-talet.

För både Hasse och Tage var i grunden traditionella och lagom radikala socialdemokrater, men med tiden växte en allt större besvikelse över socialdemokratin. För vad var denna rörelse egentligen? Hasse och Tage hade en idealistisk syn på politik i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet. För Hasse och Tage handlade inte politik om den stora trista staten, utan om de sprudlande individerna i ett solidariskt samhälle. Hasse gick så pass långt att han skrev ett brev till Olof Palme där han föreslog att man skulle testa vad man kan kalla ett ekologiskt och socialistiskt samhällsexperiment på cirka 5000 invånare utan stat. Många menar nog att Hasse och Tage radikaliserades bort från socialdemokratin under deras aktiva år, vilket nog är en sanning med modifikation. För till stor del lämnade också socialdemokratin luckor i sina ideal, vilka Hasse och Tage försökte fylla.

Dokumentären om duon avslutas 1985 när Tage Danielsson tragiskt går bort efter en lång tids kamp mot cancern, bara några månader innan Olof Palme mördas. Det blev ett drastiskt avslut på en era i vårt land: tiden då jämlikhet och det gemensamma stod i centrum. Det var också vid den tidpunkten i filmen som tårarna kom och även jag rycktes med. I salongen fanns det många som en gång fått se Hasse och Tages bejublande insatser på 70-talet, vilket jag bara kunde drömma om. När filmen var slut gick jag ut från biografen, väldigt glad för det jag precis fått uppleva. Utanför Grand vände jag blicken mot den gråa och rätt trista byggnaden Sveavägen 68 på andra sidan vägen, och tänkte då på raderna ur Hasse och Tages låt ”Vad blev ni av, ljuva drömmar?” framförd av Monica Zetterlund:

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord, ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Vår rörelse behöver fortsatt påminnas om Hasse och Tage, deras varma och kärleksfulla syn på liv och politik. Det livsverk Hasse och Tage skapade bör vi rimligen föra vidare i sång, teater och politik. Så som Monica Z sjunger:

Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt, tro på det vi trodde på, trots allt.

Dokumentären finns sedan i måndags tillgänglig på diverse streamingsajter, så passa på att i karantänstider minnas kärlekshistorien om Hasse och Tage.

Carl-Michael Palmér är vice ordförande i SSU Stockholm.