Vi borde alla känna välfärdsångest

” 90 miljarder till välfärden över en tioårsperiod!”

Så sa Magdalena Andersson och hennes Finansdepartement i somras.
Givet den senaste budgeten finns det skäl att vara orolig över att det varken kommer räcka eller ens bli av.

Några kanske är trötta på oroliga S-kommunalråds klagande, jag relaterar snarare. Den krypande känslan av att vi inte kommer lyckas tackla välfärdens utmaningar.
Ångesten över att folkhemsbygget ska krackelera framför oss. Välfärdsångest.

Fler äldre, bättre sjukvård som gör att vi lever längre, men också en växande segregation ökar kostnaden för det offentliga. Utöver det är systemet präglat av resterna från när svensk välfärd fick agera nyliberal lekstuga på 90-talet.
Detta utan att en jämförbar tillväxt väger upp i intäkter.

Ska samma kvalitet som vi har idag upprätthållas i välfärden behövs mycket pengar. Inte för att genomföra nya reformer, utan för att hålla tidigare framsteg vid liv.

Alternativet är att omvärdera vad som ska ingå i den allmänna välfärden. Vilka genomförda reformer som ska bort? Det kanske låter som en attraktiv väg framåt för en ungmoderat eller andra som ogillar välfärdssamhället, men för socialdemokrater med ovan nämnda problembeskrivning vore det minst sagt en katastrof.

Att pengarna skulle kunna skjutas till genom ökat skattetryck eller genom avskaffandet av bidrag till höginkomsttagare känns hyfsat avlägset när Socialdemokraterna sitter fast i en kompromiss med C och L. Alternativa regeringssamarbeten till vänster för att genomföra nödvändiga satsningar tror jag alla som minns hur lång tid regeringsbildandet tog förstår inte är möjligt. Så hoppet står till en rejäl vänstervind i valet 2022. Eller till att oroliga socialliberaler ute i landet lägger tryck på sina nyliberala partikamrater att låta finansministern öppna upp spargrisen.

Välfärdsångest är känslan när 10 år kan bli helt avgörande för att vända en oroväckande utveckling och politikerna trots det inte agerar. Det är att desperat längta efter en politik som levererar offensiva välfärdssatsningar i höstbudgeten, istället för borttagna skatter för de allra rikaste.

Fram tills dess får vi välfärdsvurmare försöka stilla vår ångest med att inte planka på tunnelbanan, inte ringa upp vårdcentralen i onödan och inte låta fimpar ligga på marken.
Allt för att hålla nere välfärdens kostnader.

Tyvärr är det nog mer ångestdämpande än effektivt.

Nils Dahlgren, ordförande SSU Uppland