Vi har glömt politikens möjligheter

S eriens största hot, The Night King med sina White Walkers, är ute efter Bran. Genom att döda mänsklighetens minne och historia kan de slutgiltigt förinta hela världen.
Det hela är lite rörigt och är inte i närheten av samma klass berättartekniskt som Game of Thrones första säsonger, men mänsklighetens minne hade kunnat bli ett djupt och tungt ämne att utforska.
För vilka är vi utan vår historia och våra minnen av vad våra handlingar faktiskt har lett till – det goda som det onda?

Ingrid* bor i ett litet mörkrött hus med svarta knutar i samhället Svenstavik i Jämtland. Grusvägen till huset kantas av en handfull liknande små enplansvillor. Längre bort skymtar ett kulligt och yrvaket vårlandskap med en, två – kanske tre – gårdar. Det doftar hägg och varenda bil har täckts av ett tunt lager ljusgult pollen.

Jag är här och knackar dörr för Socialdemokraterna i Jämtlands läns räkning. För en som är obekant med arbete inom politiska partier går det ut på att springa trappa upp och trappa ned (just här grusväg upp och ned) för att prata med människorna som bor där om stundande val och berätta om Socialdemokraternas politik.

Jag hatar att knacka dörr. Åtminstone före jag gör det. Man känner sig som ett Jehovas vittne som ska mässa om Heléne Fritzons lov och få dörrar slängda i ansiktet.
Men faktum är att man sällan får dörrar i ansiktet. Oftare leenden, och om inte det brukar människor vara mindre negativa när man går än när man kom dit, vare sig de senare faktiskt röstar på S eller inte. Framförallt kan man se in i hem man aldrig hade varit i annars.

Ingrid är en av alla som öppnar. Och ler.
”Hej, vi kommer från Socialdemokraterna och pratar om att det är val till Europaparlamentet.”
”Jo, jag vet det jag.” svarar hon.
”Jag har varit sosse så länge jag kan minnas. För jag kommer ihåg hur det var efter första världskriget.” Hon ser ung ut. Rollator förvisso, men pigg blick. Glad, knastrig, röst. Första världskriget?
Ingrid är 96 år, visar det sig.
”Jag minns hur det var. Hur de som redan hade tog allt vi hade. Och jag hade klasskamrater som svalt. Och sen vet ni. Sen byggde vi nästan paradiset där ett tag.”
Hon säger ”paradiset” lent och med eftertryck. Blicken blir ännu piggare. Som om hon sett ett mirakel.

Ingrid bor ensam. Hennes son har köpt en stor TV till henne. Vi hör bruset genom ytterdörren före vi bjuds in. Vid köksbordet börjar Ingrid berätta om en bilolycka hon och hennes man var med om på vägen söderut mot Mora. Frontalkrock mitt i vintern, även om hennes man lyckades undvika det värsta genom att köra ned i snövallen.
”Man måste hålla sig lugn och klar i huvudet förstår ni. Jag visste att jag inte fick röra huvudet. Men jag visste att jag kunde tänka. Så länge man har huvudet kvar så läker kroppen.”
Hennes lårben hade vridit sig, högerarmen likaså. I dag har hon ingen armbåge där, även om armen tycks fungera. Efter olyckan blev hon låghalt på ena benet och fick skaffa sig inlägg för att kunna gå rakt.
”Men så länge huvudet är klart…”

Hon berättar om hur hon som ung gått på Birkagårdens folkhögskola i Stockholm. Folkhögskolan skulle ge bildning till arbetarklassen som blev allt större kring Stockholm under början av 1900-talet. Där var Ingrid under andra världskriget samtidigt som Birkagården tog in flyktingar från Nazityskland. Hon kunde minnas både tyskarna som prickats av nazisterna och tvingats till flykten och tjecker och särskilt en man från Frankrike.

På kylen hänger ett foto. Ingrid går med sin rollator dit och tar ned det. Svartvitt. Två unga och välklädda personer går på en gata någonstans och ler. Kvinnan på bilden tittar på mannen bredvid, mannen skrattar och ser ned i backen.
”Det där är min bror.”
Ingrid pekar på mannen.
”Hon blev märkt med ett Z i Tyskland.”
Ingrid pekar på den leende kvinnan. Hon bär en chic hatt på mörka lockar.
”De tog henne, hennes syster och systerns barn till ett förintelseläger. Kvinnorna överlevde för att de separerades från barnen. Barnen gasades ihjäl.”

Jag känner mig plötsligt otroligt liten. Inte för att Ingrid är mer än tre gånger så gammal som jag är, utan för vad det där huvudet hon har kvar innehåller. Minnet.
Jag förstår vad den där tonen hon tidigare sa ”paradiset” med betyder. Ingrid minns livet och samhället vi lämnade för nästan 100 år sedan. Från hur klasskamraterna nästan svalt ihjäl till ett välfärdssamhälle där fattiga inte bara fick mat utan också tak över huvudet, renoverade kök och högre lön genom fackförbund och kollektivavtal.
Hon såg vad politiken kunde göra. Bygga paradiset – eller gasa barn.

Det bor ett hopp någonstans djupt därinne. Paradiset. Inte bara en utopi utan något politiska beslut kunde leda oss till.
”Jomen det där benet” säger Ingrid när vi gör oss redo för att ta oss till nästa dörr att knacka.
”Jag blev ju två centimeter kortare på ena benet. Men sedan för några år sedan sa läkaren att jag plötsligt behövde mindre inlägg, bara en centimeter.”
Hon skrattar till. Själv försöker förstå om hon vill landa någonstans.
Det gör hon. Med besked.
”Och förra året behövde jag inga inlägg mer. Mina ben är lika långa igen!”
”Så det har vuxit i kapp?” frågar Anna-Caren, riksdagsledamoten jag knackar dörr tillsammans med. ”Nej! Det andra benet har krympt i kapp med åldern!”
Ingrid skrattar högt.
”Man får inte bli bitter förstår ni! Så länge man har kvar huvudet!”

Huvudet. Och minnet. Av hur politiken hade kraft och möjlighet att bygga paradiset.

*Ingrid är ett fingerat namn.

Lotta Ilona Häyrynen är chefredaktör för Frihet.se

Foton i header: Grytskurning på 30-talet från Svenska Scoutarkivet.
Skogsarbetare i byn Dödre, 1910-tal, Bergs kommun (samma kommun som Svenstavik) i Jämtland.