Vi marscherar för dem som inte kan

H an hittades liggandes på badrumsgolvet, indränkt i tårar och med en djup känsla av hopplöshet. Den trasiga dörren stod på glänt och storebrodern satte lutade sig över honom i ren undran över lillebroderns förlamande ställning.

Han berättade med gråten i halsen att han är homosexuell och självmordsbenägen. Att han inte orkade mer. Det dubbla livet. Det kvävande hedersförtrycket. Risken för repressalier från familj och sin sociala omgivning. Skammen. Ångesten. Isoleringen. Den inre plågsamma kampen. Han orkade inte mer. Han ville bara vara fri.

Storebrodern tog tag i lillebroderns hand, ställde honom upp och förklarade för honom att han inte skulle berätta det för någon och att han själv inte borde göra det. Att han inte ville att han ska må dåligt, men att lillebroderns sexuella läggning riskerade att dra ner familjens heder i botten. Att han kan vara fri i hemlighet, i annat fall riskerade han radikala åtgärder från familjen.

Sedan går storebrodern ut ur badrummet. Och kvar står lillebrodern. Avdomnad. Sårbar. Avmarkerad. Med en djupare hemlighet och en tyngre börda på sina axlar.

En hjärtskärande scen som många ungdomar och vuxna kan relatera till. Den visar på hur homosexualiteten fortfarande tabubeläggs i hederskulturen. Hetereonormativitetens patriarkatets konsekvenser för hbtq-personer. Den ständiga inre kampen för att få vara sig själv.

Trots att Sverige är att av världens mest jämställda länder är kärlekens budskap inte accepterat av alla. Det har fortfarande sitt starka fotfäste i hederskulturen. Det är ett hot mot mänskligheten och de grundläggande demokratiska rättigheterna. Ett förtryck som går bortom gränsen för samhällets tillskrivna ansikte. Ett förtryck utan färg, ras eller etniskt tillhörighet. Den har ett enklare ursprung: patriarkatet.

Enligt RFSL:s brottsofferjour har det under det senaste åren vart femte person som kontaktat den anonyma stödlinjen utsatts för hedersrelaterat våld på grund av sin sexuella läggning. De flesta som söker hjälp är män. Att vara homosexuell man i hederskulturen är totalt förbudet. Det associeras med viljan att vara en kvinna, något som anses underlägset och nedvärderande. Männen förväntas vara ’”bärare av kulturen”. Föräldrarnas förlängda arm. Förövarna. Dominanta. Och att gå emot familjens förväntningar med ett sådant normbrytande beteende är oacceptabelt och leder till allvarliga repressalier. Istället väljer man att hålla in sina känslor. Homosexuella relationer bildas under ytan. Partnern blir låtsasvännen. Skolkamraten. Arbetskollegan. De blir därmed ensamma i sina egna känslor. Ensamma i sin ensamhet. Ensamma i sin hemlighet. Med en inre kamp att bara få vara sig själv.

Att leva under sådant kvävande förtryck på grund av sin sexualitet blir nedbrytande för den mentala hälsan. Enligt en rapport från Socialstyrelsen framgick att män i samkönade relationer har större risk att drabbas för psykiska sjukdomar än män i heterosexuella relationer. Statistiken har sin rot i vad utredarna beskriver som ”minoritetstress.” Personer som befinner sig i minoritetsposition riskerar att på grund av sin sexuella läggning få negativt bemötande i skolan, på arbetsmarknaden och vid polisförhör för hatbrott. Att dessutom vara en hbtq-man uppväxt under heder med förväntningarna att upprätthålla familjens namn, samtidigt som man själv döljer sin tabulagda sexuella läggning ökar den psykiska stressen. Det blir då dubbeltryck i de dubbla liven. De faller djupare ner i hedersförtrycket. Heterosexualiteten blir normen. Homosexualitet avvisas.  Och kvar lämnas många med rädslan och ångesten. Långt bort RFSL-lokaler och Pridefestivaler, i rädsla av att bli blottade. Med inre depressiva tankar som inte går att relatera. En inre kamp.

Trots att de politiska rättigheterna för hbtq-personerna har stärkts är det viktigt att komma ihåg att kampen för fri kärlek är långt ifrån vunnen. Det behövs en aktiv kamp för att alla oberoende av sin sexualitet eller könsidentitet ska undgå sociala och juridiska repressalier. Här spelar Pride en viktig roll. Det är ett vapen mot hatet. Mot förtrycket.

Under Pride-veckan tar vi ställning för människors lika värde och allas rätt att älska den de vill. Vi tar ställning mot intoleransen och mot homofobi. Vi färgar landets gator i regnbågsfärger för att sända kärlekens budskap. Allas rätt till sitt eget liv.  Och vi marscherar för de som fortfarande inte kan leva sina liv på sina egna villkor. För de som lever under det kvävande hedersförtrycket. Med skammen och ångesten. Den inre kampen.

Dem ska vi aldrig vända ryggen mot.