Vi måste återupprätta tron på politiken

I Socialdemokraternas partiprogram står att läsa att Tillsammans kan vi skapa en bättre framtid. Den viktigaste lärdomen av socialdemokratins historia är just detta: samhället går att förändra.

Samtidigt visar flera undersökningar att förtroendet för politiker bland allmänheten minskar, inte minst bland unga. Ungdomsbarometern 2018 visade att unga är mer politiskt engagerade men samtidigt är förtroendet för de politiska partierna rekordlågt. Jag känner igen pessimismen från allt för många samtal med väljare vid dörrknackningar, de misstror inte alltid våra ambitioner, men de tror inte att vi klarar av att förändra. Bara 16 procent tror att regeringen kan minska bostadsbristen (2014 var det 30 % enligt Sifo).

Jag tvivlar ibland själv på om mina föräldrar eller mormor kommer få den hjälp de har rätt till när åldern väl kräver det. Jag blir förtvivlad när det inte går att få tid på vårdcentralen för min sjuka dotter. Och jag tänker ibland att bostadssegregationen inte går att komma åt om vi inte först når utopin om ett jämlikt samhälle.

Denna minskade tro på politikens makt är förmodligen en bidragande orsak till att etablerade partier tappar stöd och allt fler vände sig till populistiska alternativ. Vilket såklart gör det ännu svårare att genomföra nödvändiga reformer. Ett klassiskt hönan och ägget problem.

Men inget av detta är ju ödesbestämt. Om vi kan återupprätta förtroendet för vår välfärd och det samhällsbygge som vi fram tills ganska nyligen var mitt inne i så kommer vi också kunna skapa en optimism om att samhället går att förändra, både hos oss själva och människor omkring oss.

Vi står inför stora samhällsutmaningar som kräver gemensamma reformer. Klimatomställningen är kanske den mest ödesmättade. Men även de utmaningar som upplevs som nationella, tex bostadsbrist, ökad segregation och ökat antal dödsskjutningar. Nu måste vi Socialdemokrater göra allt vi kan för att återupprätta tilltron till politiken som samhällsförändrande kraft.

Och jag tror att vi måste börja med att visa att vi själva tror på politiken, genom att säkerställa att de system vi redan har på plats faktiskt fungerar. Vi måste värna människorna framför systemen eller företagens rättigheter.

–  Sjukvården måste vara tillgänglig när människor behöver den. Regionerna måste se till att resurserna allokeras efter människors behov, inte efter någon inbillad rättvisa utifrån företags perspektiv.

– Skolor som gör vinst på elever istället för att rusta dem för framtiden måste stängas ned, snabbt. Staten måste justera lagar och regelverk till dess att det fungerar.

– Sjukförsäkringen måste finnas där när man är sjuk. Att andelen personer som haft ersättning från sjukförsäkringen aldrig varit så låg som nu är ett värdelöst mått på verkligheten, måttet måste vara hur många människor som är friska och statens budgeten måste anpassas efter det istället för att människor tillåts falla mellan stolarna.

– Människor ska aldrig behöva vara starka för att få den hjälp som man har rätt till, äldreomsorgen måste vara pålitlig när den väl behövs. Kommunerna måste ändra riktlinjerna så att äldre hellre får lite för mycket hjälp än för lite.

– Staten måste sätta stopp för stora nya koldioxidutsläpp, som tex ett raffenaderi i Lysekil. Även om mycket insatta vet att det regleras på en annan nivå (i detta fall EU) så är det en symbolisk viktig fråga att visa att politiken kan påverka utvecklingen och stoppa stora nya utsläpp i vårt land.

Det är dags att lägga den räddhågsenhet som har funnits sedan 2006 om att vi ska upplevas som ett bidragsparti eller ett företagsfientligt parti bakom oss. Stödet för välfärdssystemet är fortfarande enorm i samhället, men vi bidrar själva till att skapa osäkerhet kring om det verkligen kommer att vara tillförlitligt under 2000-talet. Vi måste helt enkelt gaska upp oss och visa lite självförtroende.

Emilia Bjuggren, oppositionsborgarråd i Stockholm (S)