Vi måste börja planera för ett liv efter apokalypsen

P arisavtalets största konsekvens var att det skänkte hopp till en demoraliserad och ineffektiv miljörörelse. I glädjeruset började alltfler kunna föreställa sig att den gröna omställningen som alltid tyckts vara långt borta, nu låg närmare än någonsin. Tyvärr har de förhoppningarna grusats på Paris brinnande gator, i högerpopulistiska valsegrar och en brist på effektiva åtgärder även från de mest miljömedvetna länderna.

Avtalets mål om en maximal uppvärmning på 2 grader verkar också ha varit för optimistiskt. Olika forskare har höjt ett varningens finger – 2 graders uppvärmning riskerar stora konsekvenser även för befolkningen i norra Europa. Till och med det mer ambitiösa målet på 1,5 graders uppvärmning, något som inte ens Parisavtalet frivilliga åtaganden skulle räcka till, skulle fortfarande innebära stora problem för det globala syd. Flyktingkrisen under 2015 ger bara en liten försmak av de sociala spänningar som flyktingarna från en global klimatkris riskerar att placera på vårt samhälle.

Den kanadensiska miljöaktivisten och journalisten Naomi Klein formulerar i sin bok Chockdoktrinen hur det nyliberala ekonomiska etablissemanget brukar svara på liknande chocker mot samhällsapparaten – chocker som gör att befolkningen paralyseras och letar efter en tydlig ledning.

Receptet för nyliberalerna har varit snarlikt oavsett om man kollar på sydamerikanska länder i ekonomisk kris, de omvälvande politiska förändringarna efter murens fall i Östeuropa, apartheids avskaffande i Sydafrika, efter naturkatastrofer i USA eller under den ekonomiska krisen i eurozonen: radikala och våldsamma privatiseringar till förmån för de ekonomiska eliterna.

Det blir med den bakgrunden inte svårt att föreställa sig hur det nuvarande ekonomisk-politiska etablissemanget kommer svara på den kommande klimatkrisen – vi ser det redan ske i USA. Trump utnämner parallellt oljebolagschefer till miljöministrar, bygger ut miljöfarliga energikällor och oljepipelines samtidigt som han investerar stora summor av sitt privata kapital i att miljösäkra sina egendomar. Överklassen förbereder sig redan genom att roffa åt sig så mycket av det som finns kvar och bygga egna, privata krislösningar inför katastrofen.

Det kanske är lätt att tänka sig att svaret mot detta är att spela defensivt, att försöka bibehålla den nivå av välfärd, krisberedskap och grön omställningspolitik som vi har kvar. Men den slutsatsen är farlig eftersom det är just dem som sitter vid makten som äger rätten att både formulera problemen och lösningarna på dem. Det kommer spela roll vem som drar i spakarna när folket kräver radikala lösningar på klimatkrisens konsekvenser.

En motståndskraft mot vårt nuvarande etablissemang måste vara beredd att formulera ett handgripligt alternativ till deras auktoritära, marknadsliberala vision som just nu kastar oss ned i avgrunden. Ett alternativ som kan elda på motståndet redan innan krisen kommer men i synnerhet under och efter dess fortgång, och vars huvudsakliga principer kan stå fast även efter ett kollapsat samhällssystem. Motståndskraften kommer behöva ha två tankar i huvudet samtidigt: inta en oppositionell roll mot den nuvarande ordningen men ha den politiska makten som tydligt mål.

Vänstern och miljörörelsen behöver alltså ha en plan. En plan som sträcker sig längre än 2030. En plan för samhället efter klimatkollapsen.