Vi måste hjälpa varandra med kropparna

d et sägs att tysta varsel inte hörs
men lyssnar man kan man höra
kvinnofötter springa över arbetsgolv,
tempohöjningen i dagens maraton mellan alla sjuka

sätter man örat mot kan man höra kuvertet
landa på hallmattan
den tunga sucken efter beskedet från
livsuppehållande system:
sextiofem procent av ingenting att leva på

det sägs att det går dåligt nu
vi kan berätta att det går ännu sämre
deltidarna är redan en del av statistiken
väntan vid telefonen förblir obetald

det sägs att tysta varsel inte hörs
men lyssnar man kan man höra någon gå mellan lägenhetsväggarna
pendla mellan meningslösheten och promillen i
flykten därifrån

lägger man örat mot kan man höra ryggar knäckas i
vad de kallar konjunktursvängningar
till och med vi utan anställningar förlorar våra jobb
det talas överhuvudtaget inte om det onyttiga i att
inte göra någon nytta
vari det logiska i att låta färre människor
göra mer jobb ligger

vi pratar inte med varandra
om att bygga något med händerna
hjälpa varandra med kropparna
vi är så många som står här nu
att om vi vill kan vi lyfta luren
och berätta att vi har fått nog

Den här dikten är en bearbetad version av Jenny Wrangborgs ”Vi måste hjälpa varandra med kropparna” ur diktsamlingen Kallskänken (Ordfront förlag)