Vi ska inte behöva vara hjältar

K lockan är 04:00, jag kliver upp och kollar mig i spegeln: hur ska det gå idag?
Hur många kollegor kommer vara på plats? Hur många gamlingar kommer jag behöva trösta?

Klockan är 07:00 och jag ser mina kollegor i ögonen. Ögon som är trötta och uppgivna.
De jobbar ofrivilligt delade turer för att ställa upp för sina kollegor och våra äldre. I hopp om att det kommer lösa sig, och att vi en dag ska kunna komma till jobbet och vara avslappnade och inte behöva rodda upp situationer som vår arbetsgivare inte kunnat fixa.

Klockan är 09:00 och jag är hemma hos en brukare och berättar att jag tyvärr inte hinner stanna så länge som det är tänkt på grund av personalbristen. Vi hinner prata en stund men sen måste jag bege mig vidare. Bege mig till en annan äldre, där jag kliver in i hemmet som en rymdvarelse. Full mundering på då hen har drabbats av Covid-19. Ett jäkla virus som har ställt till det för hela världen, inte minst för alla arbetare som inte har kontorsjobb, och inte allra minst för oss inom vården.

Vi har så länge arbetat med dåliga villkor där vi både fysiskt men framförallt psykiskt brutits ned. Stressen och oron ligger ständigt över oss. Det dåliga samvetet när man går hem den tid man schemalagt ska gå hem, men med vetskapen om att det fattas personal inför kvällen. Äsch, vissa tar på sig ett pass till för kollegornas skull, det blir 7-22. 15 timmar för våra kollegor och för våra äldre. Vi glömmer oss själva.
Samtidigt som vissa arbetsgivare sitter på sina kontor och tänker på hur det ska kunna sparas in mer pengar.

Klockan är 16:00 och jag byter om. Jag ser mig själv i ögonen och tänker att jag inte orkar längre. Samtidigt tänker jag ”fan vilket underbart jobb jag har”. Jag älskar mina gamlingar och mina kollegor. Vi är så starka i det här och trots utbrändheten håller vi oss uppe. På ett sätt gör vi bara våra jobb – men vi gör även så mycket mer. Vi är hjältar just nu, men vi ska inte behöva vara det. Vi ska inte behöva slita sönder oss för att sedan få en klapp på axeln eller en hyllningstext från någon politiker som i praktiken inte gör ett skvatt för att hjälpa oss.

Allt flera av mina kollegor har nu gått med i facket för att kunna kräva sina rättigheter. Att gå med i facket och även a-kassan stärker din plats på arbetsplatsen enormt och ger dig en trygghet. Det är därigenom som vi kan kämpa för bättre arbetsvillkor!

Tillsammans så organiserar vi oss. Och vi börjar bli jävligt bra på det.

Thea Blom, facklig ledare i SSU Uppland och Kommunalare