Virus gör inte skillnad på människor – en stark stat är för alla

I skrivande stund råder en Corona-hysteri i hela landet. Människor som är oroliga för sig själva, sina nära och kära. Detbunkras mediciner, köps toalettpapper och matbutikerna töms på konserver. Jag vill inte på något sätt förringa de känslor som människor känner just nu, eller vara den som säger vad som är rätt eller fel. Jag funderar också många gånger på hur saker kommer bli. Om vår beredskap är tillräcklig, hur flexibla och mottagliga vi är för okonventionella metoder och beslut. Det är mänskligt, skulle jag våga påstå.

Jag tänker på alla de som jobbar inom vården som kommer att få ta ett väldigt stort ansvar för oss andra, och på hur detta kommer slå mot vår ekonomi på sikt. På alla barn som inte förstår varför vi vidtar vissa åtgärder för deras skull på bekostnad av deras fritidsaktiviteter och annat. På alla våra äldre som nu får uppleva en större ensamhet (av omtanke) och oro, då de faktiskt är de som kan drabbas värst.

Det blir tydligt att vi i stunder där vi känner maktlöshet och oro beter oss annorlunda och får åsikter vi annars troligtvis inte skulle ha. Men det måste finnas en gräns för hur långt vi får gå. När experter och myndigheter hånas och hotas, polariseringen i samhället blir tydligare och mörkret låter breda ut sig så måste vi sätta ner foten. Vi måste mana till tillit. Tillit till de som gör bedömningar om hur vi som land ska gå framåt i detta. Tillit till att det är genomtänkt och med vårt bästa i centrum.

Något som fascinerar mig är hur tydligt det blir att de som i normala fall företräder en marknadsliberal syn på hur samhället skall vara organiserat nu basunerar ut hur viktigt det är att staten tar ett samlat grepp. Borta är resonemangen om att fortsätta avreglera och sälja ut vårt gemensamma. Nu säger man istället att staten skall vara garanten för vår trygghet och stå för grundläggande infrastruktur. Staten ska ta ansvar, vara vägledande och göra oss trygga.

”Vi ska bara fokusera på att leverera det som är välfärdens kärna”, ”staten ska inte konkurrera med den öppna marknaden”, ”marknaden löser alla våra problem”… Dessa rader känns inte jätteaktuella just nu. Det är både lustigt och en aning målande. Viruset gör ingen skillnad på människor. Människor inser att ens köpkraft eller klasstillhörighet inte har någon betydelse då tillgången till livsnödvändiga mediciner försämras – när pengar och individuella initiativ-ansvarsförmåga kan inte trolla fram det man behöver. Staten blir allas vår räddare när övrigt sviker.

”Sent skall syndaren vakna!”

För mig som socialdemokrat är det i alla lägen viktigt att lyfta fram vikten av ett starkt samhälle. Inte bara när det krisar. Vi är alla beroende av att samhället håller ihop i alla delar av vårt land. Att sjukvården fungerar, att tillgång till läkemedel finns, att man får vård efter behov, att infrastrukturen är robust, att barn och unga får tillgång till en likvärdig skola och att man känner sig trygg som medborgare. Att samhället finns där för oss när vi behöver det, var än vi befinner oss i livet och vilken klassbakgrund vi än har. Viruset gör ingen skillnad på människor. Det ska staten och samhället heller inte göra.

Jag tänker att denna situation som på många sätt är besvärlig och oroande ändå för med sig något gott. På flera ställen ser jag hur människor hjälps åt. Sociala medier fylls av olika grupper som vill stötta och hjälpa till med handling och annat. Som manar till lugn och sammanhållning. Som vädjar till de som bunkrar mediciner att tänka på alla som verkligen är i behov av dem. De vädjar efter solidaritet – och det är hoppfullt.

Roza Güclü Hedin (S), riksdagsledamot från Falun