Zombie-filmen har fel – vi behöver varandra

H erman Geijer blev känd för svenskarna när han sommarpratade om det – för många oväntade – ämnet ”hur du överlever zombieapokalypsen” 2015. Geijer är expert på detta och hade sin första kurs i ”Att överleva zombiekatastrofen” på ABF Sundbyberg redan 2011 (kursen har sedan dess spridit sig och finns i dag på flera platser i Sverige).

Sommarpratet blev hyllat: vilket kan tyckas märkligt när den handlar om att förbereda sig för någonting de flesta av oss är överens om inte kommer hända. Men som Geijer förklarar i sommarpratet, och i boken Överlev katastrofen, är zombiens roll främst metaforisk. Zombien står för ett plötsligt uppkommande och akut hot vi inte i vår nuvarande vardag har förmågan att hantera. Den odöda läskiga människovarelsen kan vara klimatkrisen, effekterna av ett kärnvapenkrig, en naturkatastrof – eller det vi upplever nu, en pandemi. Geijer menar att vi genom att föreställa oss hur vi skulle överleva en värld full av zombies kan förbereda oss för en kris i dess vida bemärkelse.

Därför är Överlev katastrofen– tolv sätt att förbereda digfylld med praktiska tips och fakta för när den akuta krisen uppstår. Men den handlar också om människans natur, och föreställningarna om den, när en katastrof inträffar. Vi känner alla igen den populärkulturella bilden av att när krisen är här – då är det varje man, kvinna och alla däremellan för sig själv. Plundringar blir vardagsmat, kannibalism är aldrig längre bort än ett par hungriga dagar i sträck och motorcykelberidna gäng kommer ta chansen att leva ut sina våldsfantasier snabbare än du hinner säga knölpåk. Men forskning visar att det här är långt från sanningen.

För när man studerat katastrofscenarion runt om i världen har man sett att människor sällan agerar som i populärkulturen. Tvärtom hjälper de allra flesta varann och söker sig till sina medmänniskor för att få hjälp och stöd. Resurser delas på och den masspanik som i film och tv drabbar även den rådigaste uppstår mycket sällan i verkligheten. Visst kan det finnas enstaka rötägg, och fenomen som plundring kan uppstå i en kris: men i de fall man sett det hända har det ofta handlat om människor i behov av vatten, mat och mediciner, snarare än tjuvar på jakt efter ekonomiskt värdefulla prylar. Det vanligaste beteendet i en kris är helt enkelt att hjälpa varandra. Det finns till och med de som drabbas av rescue fever, en överdriven drift att hjälpa andra: alltså motsatsen till att agera själviskt. Trots det är vår föreställning om att ett mer primitivt och själviskt ”jag” skulle dyka upp och skapa kaos under en kris djupt rotat. Så djupt att det lett till konsekvenser med dödlig utgång.

Efter orkanen Katrina som drabbade södra USA hårt 2005 uppstod rykten om allt från rån och plundringar till våldtäkter och mord som skulle skett i katastrofens efterdyningar, vilket ledde till att många beväpnade sig. Det slutade bland annat med att polisen sköt ihjäl flera oskyldiga människor då man upplevde en hotnivå som helt enkelt inte fanns. Detta hade klara kopplingar till institutionaliserad rasism: men var också en indikation om att många av oss tror att människor som är satta under press kommer agera oansvarigt, själviskt och farligt (och vi skulle såklart agera bättre).

Hur blev det då så? Geijer spårar förändringen tillbaka till det idéskifte som behövde ske när kapitalismen tog fart, med startskott redan på 1500-talet. Istället för att kollektivet skulle stå i centrum behövdes nu tankar om individens suveränitet. Idéer som att du är din egen lyckas smed och att framgång är direkt kopplat till varje persons ansträngningar behövde befästas för att kapitalismen skulle få den arbetskraft, och de konsumenter, den behövde. Att människor skulle se sig själva som individer gynnade också de högre klasserna – höll du dig själv närmast försvann incitamenten att organisera dig som arbetare. Det växte fram en sorts fråga om kulturen vs naturen: kulturen bestående av självständiga, reflekterande individer medan flocken, kollektivet, liknades vid en djurisk grupp alltid nära överlevnadsinstinkten yttersta: att rädda sig själv. Individens hjältestatus har på så sätt format vårt medvetande på ett sätt som gjort att vi tror att det bara i undantagsfall skulle vara så att människan agerade klokt när hon av någon anledning förlorade civilisationens trygga ramar.

Men visst: det blir inte en lika spännande zombiefilm om vi får följa med ett kollektiv, utan en karismatisk (och snygg. och manlig. och vit) ledare, där alla är hyggliga och försöker klara situationen bäst de kan och gärna hjälper andra. En del av det som är kittlande med apokalypsen är att vi inte vet hur det skulle vara om den kom. Allt tyder dock på att det är i grupp vi skulle klara av den bäst, och därför lyfter Geijer avslutningsvis ett varningens finger. Han menar att den utveckling av organisering och engagemang som skett de senaste åren – från långvarigt till kort och via punktinsatser – kan komma att påverka vår förmåga att ta oss igenom en kris. Folk är i dag inte engagerade i föreningsliv på samma sätt, utan går kanske hellre på en enstaka demonstration eller skänker pengar under en särskild kampanj. Här finns en risk att vi tappar en ovärderlig tillgång vid en kris: att vara van vid att socialisera med olika människor och tillsammans kämpa mot ett mål. Att gå en studiecirkel, engagera sig i en idrottsförening, bli aktiv i ett politiskt förbund eller dra igång ett städintiativ i sitt närområde är sådant som blir mer sällsynt, men som övar upp förmågan att vara en del av en grupp som är essentiellt för överlevnad när samhället inte fungerar som vi är vana vid.

Zombietrenden i kulturen har gått från att vara enbart splatter-filmer till att även kunna vara romantiska ungdomsserier eller rena komedier. Trenden hänger i och antalet streamade katastroffilmer i coronakrisens spår visar att vi gärna flyr in i riktigt illa scenarier när omvärlden skakar. Och kanske ska vi inte se den individualistiska zombiefilmen som bara av ondo. För är det inte ganska sympatiskt egentligen, att det för mänskligheten finns en så unison rädsla för nästan-människor som zombies? Det värsta vi kan tänka oss är när det viktigaste vi har – andra människor – blir okontaktbara och bara kan stoppas med en välplacerad kofot.